Inte vem som helst

Vet ni om att jag älskade Jag går dit du går? Vet ni om att jag misstänkte att jag inte skulle gilla den här lika mycket? För att huvudpersonen är manlig, mestadels.

Vet ni om att jag kan vara otroligt trångsynt ibland?

Varför skulle en manlig huvudperson vara något som helst hinder för att jag ska älska en bok?! Jag menar Harry Potter och The Perks of Being a Wallflower har båda manliga huvudpersoner och jag älskar dem för det. Så jag vet inte vad jag tänkte med.

Men det var alltså absolut inget hinder. Nina LaCour skriver så jag ryser och karaktärerna är så underbara jag dör. Precis varenda en av dem vi möter älskar jag. Egentligen är deras resa rätt drömmig, men den har sin svärta också. Och jag älskar varenda ord. 

Inte vem som helst handlar om Colby som ska vara roadie åt bandet The Disenchantments i en vecka på sommaren. Det är The Disenchantments första turné och egentligen spelar de inte speciellt bra. Men de spelar med hjärtat, och det är ju typ viktigast. 

Efter turnén har Colby och Bev, som spelar i bandet och varit Colbys bästis sen typ för alltid, planerat att resa genom Europa. De ska inte gå på College som alla andra, de ska resa i ett helt år och sen kanske. Men på turnéns första dag släpper Bev bomben - hon vill inte till Europa och har sökt till college. Och hon kom in.

Colby blir helt förkrossad och förstår ingenting. Så nu ska resan de planerat sen åttonde klass inte bli av? Bev glider allt längre ifrån honom och under resan kommer det fram att det var inte det enda Bev hållit hemligt för honom. Inte på långa vägar. 

Colby förstår sig inte på Bev som ibland är hur schyst som helst och ibland isolerar sig med sin freestyle. Med på turnén finns också bandets resterande medlemmar - Alexa och Meg. De är syskon men egentligen är båda adopterade. De har båda sin egen stil och just nu är Alexa inne på ödet. 

Jag är kär i precis alla karaktärer. Jag förstår inte hur LaCour lyckas men hon gör det iallafall. Jag älskar Meg och Alexa och Bev och Colby och Walt och Pete och Colbys pappa och Sophie och Melanie och Drew och Jasper och René och precis allting annat också. 

De har alla sina udda egenskaper, sina mörka hemligheter, sina kärlekar och passioner. De är alla så himla djupa! Alla vi möter, om så bara för en sida, har ett djup, en personlighet som går att ta på. Det enda som känns lätt overkligt med det är ju att ingen är direkt elak under deras resa. De träffar ju bara trevliga människor! Men egentligen stör det mig inte. Deras resa är drömmig och perfekt och hippie och så får det vara. För jag absolut älskar att läsa om det. 

Vilket år det är är rätt otydligt. Det kunde vara 2000-tal men vissa saker pekar mot 90-talet. Hursomhelst hade jag velat leva då när Jag går dit du går utspelar sig. Det verkar ju rätt fantastiskt.

Efter att ha läst två böcker av Nina LaCour ser jag dock ett mönster i hennes historier. Hon skriver om komplicerade kompisrelationer, karaktärerna är liknande och det finns alltid något inslag av konst - fotografering, musik, tecknande - allt det har både funnits i denna och i jag går dit du går. Men det stör egentligen inte mig. För just de sakerna gör hennes berättelser så djupa och unika. Just de sakerna tillför känslan hennes böcker ger. Tidlösheten. Hippie-känslan som jag absolut älskar. Som inte finns i typ nån annan bok. Som gör att de här böckerna känns som om jag hittat hem. 

Men språket. Jag har ingen aning om hur hon gjorde men hon fångade mig med första meningen den här gången också. Bev säger att när hon sjunger känns det som om världen håller andan för henne. Jaha, så LaCour behärskar det här med första meningar. Det visste vi ju från förut. Men ändå. Det är ju rätt fantastiskt. Språket är egentligen precis som i Jag går dit du går men ändå helt annorlunda. För nu är det Colby som berättar. Och LaCour har lyckats med det som många andra misslyckas med - gett sin karaktär en helt egen berättarröst.

Historien påminner om Pappersstäder på hemskt många sett. Men medan jag tyckte sådär om Pappersstäder så är jag kär i den här. Och det är inte bara det att de är på roadtrip i båda. Det är Colby och Bev - Quentin och Margo. Vännerna omkring. Men som sagt, LaCour gör det så mycket bättre. Och en massa saker är ju ändå annorlunda - det är ju inte plagiat precis (men vet faktiskt inte vem som var före i så fall). Känslan, språket, karaktärerna, tiden, rätt mycket egentligen. Men de är till och med i typ samma ålder i båda böckerna, haha. 

Musiken finns här och spelar en liten roll samtidigt som den inte är så viktig för huvudberättelsen. Men jag älskar alla dessa små detaljer som finns. Musiken och kläderna och freestylen och att Bev täljer. Det finns så otroligt mycket fint att hämta här. 

Nina LaCour skriver om livet, om att växa upp, om att växa ifrån varandra på ett så mästerligt sett så det gör ont. Jag satt och log under största delen av boken och hade gråten i halsen under resten. Så jävla bra är det.

Jag kommer antagligen läsa precis allt Nina LaCour nånsin ger ut. För jag är kär i både den här och Jag går dit du går. Helt förälskad. Så snälla läs, för er egen skull?

"Vad jag än beslutar kan det vara ett misstag.  Men om jag ska göra ett misstag vill jag åtminstone göra det med passion."

"Jag måste lämna någonting efter mig. Något som förblir. Det här rummet borde bli ett historiskt landmärke, platsen för början och slutet för Colby och Bev. Flera minuter har gått och jag vet att om jag dröjer för länge kommer någon att knacka på dörren och säga att det är dags att gå, men jag måste lämna någonting efter mig. Det måste vara speciellt nog för att få vara kvar och samtidigt så osynligt att städpersonalen inte får syn på det och tvättar bort det.

Jag ser mig omkring och upptäcker ett foto som jag inte lagt märke till förut över sängen. Även detta är ett släktporträtt - en bleknad bröllopsbild. Brudgum i smoking. Brud med pärlsmycke. 

Det går lätt att ta ner från väggen.

Jag lägger ifrån mig fotot på sängen och torkar bort dammet på tapeten med tröjärmen. Jag plockar fram en tuschpenna ur väskan. Väggfärgen runt omkring har gulnat och en perfekt, vit rektangel träder fram där fotot antagligen suttit orört i åratal. 

I den vita rektangeln skriver jag: Jag sa aldrig hur vacker du är. 

Och sedan hänger jag tillbaka ramen på sin krok och går tillbaka ut i mörkret."

"Alla vill känna något, alla vill vara någon för någon annan."

"Vi har fotat resan så som den borde ha varit. En resa då ingen av oss kände något annat än lycka, världen bara var vacker och alla färger framstod i en klarare version av sig själva." 

Hela boken är ett enda citat. Men där har ni några. ^^

Titeln älskar jag förresten!

Inte vem som helst orig. The Disenchantments | Nina LaCour 2009 övers. Helena Stedman 2014 | Rabén&Sjögren | 13+ | 292 s. | Tack så hemskt mycket till förlaget för rec-exet! |

Boktyckes läsutmaning #33 Läs en bok ur genren contemporary - avklarad!