Ett litet blödigt inlägg om att jag börjar i en ny skola imorron, ett inlägg tillängnat mina gamla klasskamrater och lärare - men mina nya också

Heeeeeeeeej!

 

Hur mår ni fina bloggläsare en dag som denna?

Jag mår väl helt okej. Egentligen. Eller, jag har nån sorts väldigt irriterande typ hösnuva, men annars är det helt okej, mitt liv.

 

Men vet ni. Imorron så blir det en såndär big change i mitt okejiga liv. Jag börjar sjuan. Och jaja, det är ju inte särskilt världsomvändande (säger man så?? vet inte om det var riktigt det ordet jag sökte...), men det känns så himla stort. Så "Gud jag lämnar lågstadiet och börjar i en ny skola i en ny stad och börjar i en ny klass!" Det blir ju liksom som att börja ettan igen. Som att börja om igen. Och ja, det är rätt spännande, och kanske till och med rätt roligt. Men det känns hemskt också. Iallafall just nu. För tänk om jag inte gillar min nya klass?! (även om typ hälften är från min gamla) Eller ännu värre, tänk om de inte gillar mig?! Och tänk om jag inte gillar lärarna, eller de inte gillar mig? Tänk om jag inte vågar vara mig själv där? Om alla andra känns så mogna och tuffa och fullsminkade och leopardmönsrtade och spetssvarta, och jag inte vågar vara mig själv, utan blir som alla andra?

Men jag hoppas ju att det inte blir så. Och att jag på slutet av terminen ännu utan att skämmas älskar blommiga skjolar, pastellfärger, att läsa och rita och skratta. Att jag inte går under. Antagligen kommer jag ju att ändras, men jag hoppas att grunden förblir den samma. För jag gillar ju mig nu.

Jag hoppas framförallt att jag inte blir en av de där som säger "iu!" och "usch" till minsta lilla smutsfläck. Som tjuvröker och håller på. Och egentligen så skulle det kanske inte göra så mycket. Det är ju inte alltid så att det är fel på personen trots att hon/han smygröcker och säger "iu" och "usch" till allting. Men jag vill iallafall inte bli en sån mänska som ser ner på alla som inte ser ut precis som jag. Det hoppas jag verkligen att jag inte blir.

 

Och det är ju också väldigt sorgligt att byta skola. Jag lämnar alla bekanta klassrum, lärare, krypin, pianon, söndriga radion och gröna tavlor bakom mig. Och jag tackar dem alla. Varje lärare jag haft, varje tavla jag skrivit något på, varje timme då jag skrattat med en kompis om nåt helt underligt och absolut inte kunnat koncentrera mig, varje lapp som blev skickad, varje rast då jag kom in lite försent, varje fotbollsmatch som blev spelad, varje äcklig makaronilåda jag genomled, varje levyrati och varje sånglek. Jag tackar er alla.

Och tack till min klass. Det var ni som gjorde varje timme lättare att genomhärda, det var ni som fick mig att skratta och gråta. Tack så sjukt mycket för dessa sex år, jag älskar er alla helt otroligt mycket egentligen, för att ni är ni. Tack.

 

Så ja, dessa sex år som jag varit i min skola, de har faktiskt varit rätt fina. För trots att vissa säger att de hatar skolan, så är ju det en plats där vi spenderar rätt mycket tid av våra liv i. Och för mig är inte skolan bara en plats där jag lär mig saker, det är en plats där jag får minnen. Där jag upplever saker.

 

Och förresten, tack lägerskolan och tack Borgbacken, ni var ju faktiskt nästan höjdpunkterna under min skoltid.

 

Så, imorgon kommer jag stiga in på min nya skola med en pink och blå "The city of Helsinki" väska över axeln, le mot mina vänner och börja en ny era i mitt liv. Och jag hoppas att ni stiger in med mig.

 

Bloggen kommer kanske att lida lite nu när jag börjar skolan, men jag ska försöka att få tid för den så ofta som möjligt!

 

Så, det här var till er, min klasskamrater från min förra skola, och mina lärare också.

 

(läste just igenom inlägget lite snabbt och upptäckte att jag i början är mycket mera oppåt än nu i slutet, blev liksom bara deppigare medan jag skrev det)