Själlös

Av Gail Carringer
Översättare: Lena Karlin
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet #1
Utgivningsår: 2012 (engelska 2009, pocket 2013)
Förlag: Styxx fantasy (tusen tack för boken!!
Sidantal: 364
Passar åldern (enligt mig): 13+
Genre: Krälek, Steampunk, 1800-tal

Nu har jag då äntligen knopat ihop en recension på Själlös - min första steampunkroman!

Handling (adlibriiis): Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv­italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te?

Själlös är den första delen i serien om den själlösa Alexia Tarabotti och utspelar sig i ett alternativt London i slutet av 1800-talet, där vampyrer och varulvar är en del av samhället. Det är en ångande steampunk-roman fylld av spänning, romantik, humor, luftskepp, bläckfiskar och bakelser.

Omdöme: När jag började läsa Själlös var mina förväntningar höga, men när jag läst cirka sextio sidor så kändes det som om de lite krasats sönder. Jag hängde inte riktigt med i handlingen och den kändes tråkig. jag tänkte till och med att den kanske var alltför överdriven för min smak, att det var det jag inte gillade. Jag hann läsa både Jag går dit du går och Mycket mer än så innan jag fortsatte läsa (från sidan sextio då, typ). Jag tänkte att jag kanske bara inte varit på humör för den och ville ge den en ny chans, nu läste jag med en ny glöd. Och jag fick rätt. Det var inte boken det varit fel på, utan mig.

När jag väl kom in i boken och språket så gillade jag den. Väldigt mycket. Nu tycker jag inte mer att karaktärerna är alltför överdrivna (de är ju överdrivna, men det gör absolut ingenting), utan jag älskar dem istället! Jag tycker att det är jätteroligt när Alexia som säger precis vad hon tycker, och jag älskar hennes sarkastiska kommentarer! Och Lord Akeldama - som visserligen är väldigt överdriven med alla sina betoningar och kallnamn på Alexia - kan jag heller inte låta bli att älska! Och det är jätteroligt att ibland få ta del av den trögtänkte Lord Maccons tankar, ibland kunde jag absolut inte hålla mig för skratt. Älskar!

Relationerna i boken tycker jag också mycket om, hur de utväcklas och så. Och tidsåldern är helt perfekt, har börjat älska 1800-talet! Alla klänningar, droskor, hattar, korsetter och middagsbjudningar, så annorlunda hur det är i dag! Och så underbart att läsa om!

Språket lärde jag mig också älska, efter de där första besvikna sidorna var allt perfekt. Jag gillar Alexia, som känns väldigt äkta och är en underbar huvudkaraktär, och alla andra karaktärer också, från Alexias vän Ivy (heter hon så?? Minns inte!) till professor Lyall och Alexias familj. Jag gillar te-drickandet och jag älskar Alexias och Conalls relation.

Den här boken är speciell. Väldigt speciell. Den känns iallafall så. Det var ingen vanlig paranormal  romance där flickan trånar efter killen (okej, det är inte paranormal romance alls egentligen..) Och det var ingen vanlig fantasy-roman, för vampyrerna och varulvarna var en del av samhället, det var alltför normalt för det. Det kallas tydligen steampunk, och jag älskar det!

Omslaget är ju också väldigt snyggt, så plus i kanten för det! Och trots att Alexia är 26 och Maccon typ 200 så passar den bra för tonåringar. Den är så lättsam och påminner så mycket om en ungdomsroman att jag nästan tror att den passar bättre för ungdomar än för vuxna.

Kort sagt: Från att ha tyckt att den var tråkig så avgudar jag den nu (det kan ju mycket väl hända att jag började älska den när kärleken kom in i bilden, men man vet aldrig;) och rekommenderar den varmt till alla som är 13 eller äldre!!!