Dårfinkar och Dönickar

Igår när jag var hos mommo så nappade jag åt mig den här innan jag for, för jag fick plötsligt lust att läsa den.


Men mitt omslag ser faktiskt inte ut så här

Av Ulf Stark
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 1994, tidigare utgiven 1984 och nu utgiven som E-bok
Sidantal: 123
Genre: Kärlek, Döden, Livet, Vänner, Hundar
Ålder: 11+

Nu har jag läst Dårfinkar & Dönickar av Ulf Stark tre gånger. Jag tror jag läste den första gången för typ två år sen, förra året läste jag den igen för att jag inte mindes den så bra, och nu läste jag den igen. Men nu var det inte för att jag inte mindes hurdan den är, utan för att jag mindes. Och den är underbar.

"- Då får vi hälsa den nya pojken, Simon Kroll, välkommen till klassen, sa lärarinnan.
Den nya pojken! Simon! Plötsligt gick det upp för mig att det var mig hon talade om. Det var det där konstiga namnet jag hade, Simone, som ställt till det för mig. Skulle jag säga som det var? Ursäkta men jag är faktiskt en flicka.
Jag kände försiktigt över de korta lockarna. Håret var nog tillräckligt kort. Tur att man inte börjat få bröst! Eller att man inte dragit på sig en klänning!
- Tack, sa jag så skrovligt och pojkaktigt jag kunde. Jag tror säkert att jag kommer trivas."

Trots att huvudtemat i boken är det att Simone förvandlas till en pojke på sin nya skola och sen får olika problem med det och så, så finns det en väldig massa mycket mer innanför pärmarna. Det finns till exempel en morfar som gått hela vägen från sjukhuset till Simones och hennes Morsas nya lägenhet i svarta tantstövlar för att han inte vill dö på sjukhuset. Det finns en lite tokig Morsa som är kär i en hattfjant som heter Yngve utan att veta varför. Och det finns en idiot som heter Isak som blir Simones bänkkamrat.

Jag älskar språket i boken. Så klockrent! Så exakt! Ta tillexempel det här citatet (okej, jag vet inte vad som är så exakt med det men jag tycker det är väldigt roligt iallafall..):

"När mörkret sänkte sig över de såpluktande golven befallde hon (Morsan) Yngve att hänga upp kristallkronan i taket. Så fort han hade klivit upp på en ranglig stol med lampan i bägge händerna, blev han gröngul i ansiktet och knäna började skaka och hoppa. Kristallkronan skallrade som tusen små klockor och stolen dansade fram över golvet med små klapprande steg.
 "Vad gör du?" sa Morsan och stirrade förundrad på Yngve. Jag var alldeles förstummad. Jag hade ingen aning om att den där tråkmånsen var en sån balanskonstnär."

Och karaktärerna! Simones syn på saker och ting tycker jag är så rolig, hon har såna galna idéer och hon älskar dem hon älskar så mycket. Hon är väldigt tuff! Och Isak och Katti och Morsan och allihop man får känna lite så gillar jag. (Eller kanske inte direkt gillar, men de är bra karaktärer.)

Dårfinkar och dönickar är en berättelse där allvar och sorg samsas med galenskap och humor. Flera gånger skrattar man högt samtidigt som tårarna är nära. - Så står det i handlingen på Adlibris.

Dårfinkar & Dönickar är verkligen mysig läsning! Jag ler glatt åt Simones sarkastiska språk och på slutet får jag nåt vått i ögat. Det är ung kärlek och galna upptåg. En underbar historia som tål att läsas om (jag har ju läst de tre gånger nu, så...). Den har nog en plats bland mina favoritböcker nu. Det handlar om de största sakerna en mänska upplever i livet: döden och kärleken. Och det är så vackert och roligt och smart skrivet att jag antagligen kommer att läsa om den. Igen. En fjärde gång.