När Maria några minuter senare öppnade dörren till deras lägenhet kände hon en underlig känsla i kroppen. Det tog ett tag innan hon förstod att det var lycka. Länge sen jag känt det, tänkte hon.
- Maria, hej! sa mamma trött från soffan. Kan du hämta lite kaffe åt mig? Det borde vara färdigt nu.
- Nej, sa Maria. Det kan jag inte.
- Vadå? Varför inte det nu då? Sluta vara så där uppnosig mot mig! Jag är faktiskt din mamma!
- Börja bete dig som min mamma då! skrek Maria. Det kändes konstigt, men bra på något sätt. Hon kunde inte minnas en enda gång hon skrikit till mamma. Men Josefs leende gjorde henne stark.
- Maria! Nu räcker det faktiskt. Var kom det där ifrån?
- Tänk på det du, sa Maria tyst och sprang uppför trappan. Hon kikade in i mammas sovrum. Pappa låg med ögonen öppna på sängen. Maria gick till sitt eget rum. Hon ringde Sasha.
Det kändes konstigt att hon skulle börja sexan. Spännande. Roligt liksom. Kvällen innan låg Maria länge vaken och tänkte på det. Att det gått fem år sen hon första gången träffade hela sin klass. Hon hade gått i en finsk förskola före det. Maria mindes inte så mycket från den tiden, men det hon mindes var sådant som hon helst ville glömma. Någon knackade på dörren till Marias rum. Hon sa inget, men den som knackade trodde visst att det var okej att komma in ändå. Det var det väl också. När Maria såg vem det var önskade hon att hon sov. Hon visste ju att det här måste komma.
- Hur är det? sa mamma. Jag är ledsen för det där. Jag vet ju att jag borde röra på mig mer, kanske sluta med kaffet...
- Ja, mamma. Det borde du faktiskt, sa Maria med så mycket fräckhet hon kunde uppbåda.
- Jag vet! sa mamma och lät så förtvivlad att Maria nästan fick lusta att krama henne. Nästan. Mamma tog en paus i sitt tal, väntade kanske att Maria skulle säga något. Maria teg.
- Men det är inte så lätt, sa mamma tillslut.
- Vilket då? exploderade Maria. Kan ni nu inte bara berätta nåt till mig? Nån ända jävla sak?
- Maria... sa mamma. Men Maria var inte färdig än.
- Avbryt mig inte! fräste hon. Ni säger ju inte ett skit åt mig! Ni låtsas att allting är så bra, men tror ni inte jag har ögon också? Jag ser saker. Försök förstå att jag inte är fem år längre! Jag är tolv. Och i de tolv år jag levt har jag fått stå ut med er. Tror du inte jag fattar? Tror du inte jag ser att allt inte är så bra som ni låtsas för alla andra? Ni kan inte ens låtsas att allt är bra längre! Maria tog en paus för att dra efter andan. Det var konstigt att sitta i sängen och skrika på mamma. Det kändes inte bra. Men allt hon sa var sant. Det visste mamma också. Maria såg upp på mamma. På den lilla ynkliga varelse som stod där framför henne. Mamma hade tårar på kinderna. Hon såg ledsen ut.
- Jag vet Maria. Jag vet. Jag och Lars har inte varit de föräldrar du har behövt. Vi har bara tyckt att vi har det så dåligt själva och tillsammans så du har liksom blivit lite i bakgrunden. Vi har aldrig menat att såra dig. Men nu ser jag att det är just det vi gjort. Jag är så ledsen.
- Jag är också ledsen, sa Maria giftigt. Men jag tror, hon försökte låta lite vänligare, att det kanske vore bäst för alla om ni berättade lite åt mig nu. Nej, inte lite, berätta allt. Mamma suckade, verkade tveka men komma fram till att det inte var någon vits att säga något annat, drog efter andan, och berättade. Hon berättade allt Maria redan visste, men ville höra från mamma;
- Pappa dricker. Mycket. Han är... mamma tvekade. Alkoholist. Du vet? hon tittade frågande på Maria. Maria visste. Visste mycket väl. Hon nickade.
- Om han dricker lite så måste han dricka mera... och så. Men han kan inte sluta. Vill nog inte heller. Jag tror han tycker om det. Ibland när han är borta hela nätterna, och säger att han varit hos Jonte, så har han varit hos... han har inte varit hos Jonte. Han har erkänt det för mig. Jag är så ledsen! utbrast mamma, hon såg ut som om hon inte visste om hon skulle skratta eller gråta. Hon skrattade lite. Ett glädjelöst skratt.
- Därför sitter du framför tv:n och äter hela dagen. För att du är ledsen, sa Maria.
- För att jag är ledsen, mamma log lite, men leendet nådde inte ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar