Om det fanns drakar del 1

Nu tänkte jag såhär: att skulle det intressera någon om jag började publicera en "novell" eller nåt här? Isåfall börjar jag nu. (På riktigt är den skriven i kapitel (men den är inte färdig) men det kan bli lite långt, så jag lägger i delar här. Hope you like it!

I. EN BÖRJAN

Maria satt på bryggan och tittade ner i det svarta vattnet. Små fiskar simmade runt där nere. Solens strålar träffade vattenytan som i ett vackert ljusspel. Maria hade kunnat sitta så här för alltid. Här var hon själv. Ingen mamma som låg i sängen hela dagen. Ingen pappa som drack och var ute sent. Bara hon. Ett med naturen. Imorgon skulle skolan börja. Maria skulle återvända till vardagen, som Sasha sa. Hon tänkte på sin klass. På att de skulle vara äldst tillsammans. På klassens gemenskap, som hon inte hade med att göra. På att hon kände sig så liten, trots att hon fyllt tolv för en vecka sedan. Det kändes så länge sen. Då var pappa hemma och bakade hallontårta. Mamma sjöng och sydde kläder. Maria vaknade till fågelkvitter. Det kändes som en underbar dag. Som en dag som ingenting kunde förstöra. Ack, så fel hon hade. Pappa fick ett samtal. Sa att det var nåt med jobbet. Mamma och Maria fick tillsammans se på när pappas mungipor sjönk längre och längre ner. Men pappa hade nåt triumferande i blicken när han sa hejdå. En liten gnista. Den gnistan fick Maria att känna sig olustig. Hon kunde inte tro att det var något med jobbet efter den gnistan. Mamma tystnade i sin sång. Sjönk ihop och gömde sig i sig själv. Mumlade något om hur trött hon var. Sa att Maria kunde väl sticka till Sasha. Gick uppför trappan. Maria hörde en dörr slå igen. Sovrumsdörren.

-          Men hej! Vad gjorde att jag fick sånt främmande idag då? sa Sasha och log. Det leendet älskade Maria. Maria svarade inte. Stapplade in genom dörren och föll i Sashas armar.

-          Men lilla vännen… mumlade Sasha i Marias hår. Vad har de nu gjort? Maria sjönk ner i fusklädersoffan. Drog efter andan. Försökte hålla tillbaka gråten.

-          Det är väl mer vad de inte har gjort! nästan skrek Maria.

-          Men berätta…

-          De har förstört min födelsedag. Pappa stack till ”jobbet”. Mamma gick in i sig själv och där tog glädjen slut. Det är hopplöst att låtsas att vi är en vanlig familj, det är vi inte. Inte det minsta. Klarar inte ens att låtsas.

Usch. Maria klarade inte ens av att tänka på det. Det tog för ont. Nu hade minnet förstört den här morgonen också. Som så många andra dagar. Hon tog handduken hon suttit på och började gå på bryggan. Hon tittade ner i marken. Tankarna for omkring i huvudet. De stannade på Honom. Maria såg ett par fötter. Tänkte inte mer på det. Hon krockade.

-          Oj! utbrast hon. Det var en pojke.

-          Ja. Oj! Gick du och tänkte lite? den där rösten. Hon kände igen den…

-          Öhm, jaa. Det kan man säga, sa Maria tyst.

-          Du kan ju titta upp nästa gång du går. Det ser bättre ut då.

-          Öh, okej. Det ska jag, Maria tittade upp. Det var han!

-          Hej Maria, sa han och log. Det där leendet... hon hade aldrig kunnat drömma om att han en dag skulle le så åt henne. Han började gå längs med bryggan.

-          Öm, hej! sa Maria efter honom. Hon var inte säker på att han hörde.