Rekviem

Läs min recension av andra delen här.

Jag vet inte varför, men känner att jag inte riktigt kunnat skriva ordentliga recensioner på länge. Jag kan liksom inte bilda konkreta tankar kring boken, jag får inte något fast grepp om hur jag tänker. Därför blir det svårt att förklara för er också. Och jag kanske borde sluta tänka så mycket på vad jag läser - för det förstör för mig. Då njuter jag inte lika mycket. Men nu ska jag försöka skriva en recension.
Var ett tag sen jag läste slut Rekviem och eftersom jag har den som e-bok är det lite svårt att bläddra i och försöka minnas. Men jag ska göra mitt bästa.

SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE LÄST TIDIGARE DELAR, läs på egen risk!

Pandemoniuem slutar med att Alex är tillbaka, livslevande. Och jag avslutar den i förtvivlad chock och förbannar Lauren Oliver för vad hon gör mot mig. Då ville jag läsa Rekviem precis genast, men iallafall räckte det ett tag innan jag slutligen läste den. Men nu har jag gjort det. Och jag kan väl börja med att säga med att enligt mig funkar den som slut. Jag gillar den. Jag hade inte så höga förväntningar då många blivit besvikna så jag gillade. Väldigt mycket till och med.

I Rekviem får vi följa vad som händer från både Hanas och Lenas perspektiv, det är dock först på slutet som de flätas samman, innan det är deras historier helt separata.
Jag har alltid gillat Hana, hon har alltid känts som en så solig och glad, ungdomlig person. I Rekviem ifrågasätter hon själv varför hon och Lena var vänner, men sånt finns det inte alltid svar på, man bara är. Och man lär sig gilla den person man spenderar mes tid med, lita på den, älska. I Rekviem har Hana blivit botad, och hon förbereder sig för att gifta sig med den blivande borgmästaren, Fred Hargrove. Hanas mamma är eld och lågor över det, men Hana själv försöker se det fina med det, men funderar också en helt del över systemet. Är Fred verkligen den rätta för henne? Vad hände hans första fru?
Hon tänker på en massa saker, och eftersom hon tänker blir hon rädd att hon är en avvikelse, ett misslyckande i regeringens försök att utrota Amor Deliria Nervosa, kärlek.
Lena igen lever i vildmarken. Alex är tillbaka, men han är inte hennes Alex. Han är kall och hård och säger knappt ett ord. Lena har Julian, men hon blir iallafall svartsjuk när det kommer en ny flicka till gruppen som Alex visar mer och mer intresse för.
Lenas känslor är virriga, hon förstår sig inte på Alex och stannar hos den vänliga Julian. Ingen i vildmarken har det lätt, de blir aggressiva och trötta utan mat och vila. Och Lena börjar ifrågasätta sitt val. Är vildmarken sistoslutligen bättre? Är frihet så bra när allt kommer omkring? Och kärleken skadar ju bara?

Det är definitivt mer än bara spännande och bra läsning det här, det är även intressant och tänkvärt! Även om allting utspelar sig i framtiden är många tankar såna man kan ta till sig och tänka över även idag. Det är så himla skickligt gjort.

Olivers skrivsätt är bara så bra! Genast då jag börjar läsa är jag fast, inte på grund av fart i berättelsen utan mer för att språket är så himla fascinerande! Jag älskar det något fruktansvärt. Så himla vackert och ja liksom - bra helt enkelt.

Karaktärerna är många och bra. Alltså det är en konst att få till intressanta och bra huvudkaraktärer, men då alla karaktärer känns intressant och väl uttänkta, då är det verkligen bra! Alla känns så himla mänskliga, trovärdiga. jag betvivlar inte hur de handlar typ nånsin. Utom då att Lena inte förstår varför Alex beter sig som han gör. Det är så uppenbart så snälla förstå! Men okej, hon har ju liksom inte allmänbildats i kärlek och hur man beter sig då såsom vi har. Men iallafall. Och jag stör mig på henne annars också, för om hon inte förstår, varför inte försöka få reda på det då? Och när hon försöker det, så fattar hon faktiskt inte vinken?! Så tycker jag också att hon inte beter sig särskilt sjyst gentemot Julian. Det är faktiskt inte rättvist mot nåndera av dem att låtsas som att Lena är kär i honom. Eller (liten/stor spoiler, beror på hur man ser på saken ;D) hon älskar honom, men hon kommer aldrig kunna älska någon så mycket som hon älskar/älskade Alex. (slut på spoilern) Samtidigt förstår jag henne. Medan jag läste tänkte jag liksom typ hela tiden såhär: varför fattar hon inte? Är hon TRÖG?! Men alltså jag fattar ju. Jag skulle väl kanske också göra så.

Så kommer vi (eller jag, whatever) då till den del av boken som jag hade mest problem med. Eller inte egentligen medan jag läste, inte på det viset, men när jag tänker på boken kommer jag fram till det, och jag tänker ta upp det.
Farten, takten i hur allt hände. Och själva händelserna! Eller bristen på händelser. Under hela boken så finns det egentligen nästan inget som är så spännande att jag bara måste läsa vidare. Det skulle då vara riktigt på slutet i så fall. Ni vet det där man säger om mellanböcker, att de bara är en bro till slutet, till något större? Jag tyckte att Pandemonium var den bron, men jag gillade för det hemskt mycket. Det hade gärna fått sluta där, överraskande händelser hade fått regna över mig när jag öppnade Rekviem. Men istället så kommer en fortsättning av den där bron, och det tar igen typ halva boken innan något verkligen händer.

Hanas berättelse är intressant, men den är inte direkt mer än det. Det händer inte speciellt mycket där. Lenas berättelse är ju "huvudberättelsen", och där händer det mera, men ändå inte tillräckligt. Trots bristen på händelser (alltså verkligen krash-boom händelser då) så funkar det för mig. Olivers språk tar tag i mig och släpper mig inte. Jag längtar efter att läsa, och sista gången jag läser sitter jag länge och bara sträckläser. tar upp allt hon skriver om och älskar det.

JÄTTEmånga - alltså verkligen många, verkar det som - har varit besviken över slutet. Att det är alltför öppet, vad är det här, hallåååå alltså?! Men inte jag. Jag var ju beredd på det värsta, men fick istället ett jättebra slut som jag typ älskar mest med hela boken det är påriktigt så himla bra och mästerligt och blablabla skrivet!!! Alltså jag älskar slutet. Så fint. Det är ju rätt öppet, det medges, men alltså jag fick iallafall ett så tillräckligt slut som jag nånsin kunnat önska mig! För jag kan ju tänka mig hur det fortsätter, och det kan väl ni med? Okej, man kan inte vara helt säkert på nånting. Men jag gillar slutet. Mycket.

Foto: Jonathan Alpeyrie

Enligt mig var det ett värdigt slut till en himla bra serie. Pandemonium gillade jag nog snäppet mer, och Delirium minns jag knapp. Ska nog ta och läsa om genast när jag har ork och tid.

~ riv murarna ~

Hittade förresten den här recensionen som jag tycker är väldigt fin! Det finns ju dessutom nån annan än jag som gillade slutet då! ;D (Och här finns en till recension! Och här! (Okej vet inte varför jag länkar till alla men råkade läsa de recensionerna nyligen och gillar dem! Dessutom tackar väl ingen nej till gratis reklam? ;D)

Lauren Oliver | Originaltitel: Requiem | Bonnier Carlsen 2013 | 307 sidor | 12+ | tack för e-boken!