De odödligas hunger

GAAAAH THE FEEEELS!!! Det där slutet - DET DÄR SLUTET! Men som jag älskade det.

Så himla spännande - slutet innehåller så många tvister och jag har ingen aning om hur det kommer sluta ens på sista sidan. Sjukt bra.

Började himla trögt för mig pga långa kapitel, inte tillräckligt engagemang och inte ordentliga cliffhangers som fick mig att fortsätta. Fastnade heller inte för någon av karaktärerna - eller liksom inte för Allie. Men andra hälften läste jag alldeles till mig och liksom det blev som en drog för det fick bara inte sluta dåligt. Och jag ahde ju hört att slutet skulle vara killing men gud. Jag grät ju. Jag såg inte vad jag läste de sista kanske fem sidorna för tårarna bara rann.

SPOILERVARNING PÅ HELA RECENSIONEN, MEN FRÄMST HANDLINGEN (KURSIVERAD), OM DU INTE LÄST TIDIGARE DELAR!

 

De odödligas hunger är riktigt känsloframkallande läsning. Här finns hopplöshet i tunnlar där människor gömmer sig undan en ny sorts pest. Den nya pestsmittan sprider sig som en löpeld genom förorten Allie brukade bo i.

Allie reser åter ensam. Zeke och resten av Jebbediahs lärjungar lämnade hon i Eden och nu går det inte en dag utan att hon grubblar över om det verkligen var det rätta att läma Zeke. Men det var det, det vet hon ju. En människa och en vampyr - det skulle ju ALDRIG gå. Men ingen kan rå för sina känslor.

Allie reser om nätterna på jakt efter sin skapare Kanin som antagligen befinner sig i den urgamla, galna vampyren Sarrens våld. Det är spänning, blod, passion och väldigt bra.

 

Det tog mig hemskt länge att läsa den här boken. Mycket längre än en bok i den längden brukar ta för mig. Vet ni varför? För att jag aldrig hade det där suget efter att läsa De odödligas hunger. Eller tiden, eller orken.

Jag läste ett kapitel eller två innan jag skulle sova för det mesta. Jag valde liksom aldrig att läsa framför att göra typ vadsomhelst annat. Jag brydde mig liksom inte om berättelsen, orkade knappt med Allie och - kapitlen är så himla långa. Jag hatar långa kapitel. Det inverkar bara negativt på vad jag tycker om boken. Så hälften av boken tog jag igenom på det sättet - läste ibland och när jag läste tyckte jag faktiskt om alla Julie Kagawa berättade för mig. Det var spännande, Zeke!, alltså helt enkelt väldigt bra. Men aldrig så spännande så jag BARA MÅSTE SITTA UPPE OCH LÄSA, utan tröttheten vann, det gick trögt, jag kände inte att jag ville fortsätta.

Tills en söndag då jag tog mig själv i kragen och bara läste och läste och läste. Och jag var engagerad. Det var nagelbitsspännande, känslofyllt, blodigt - och framför allt, så himla bra berättat.

Julie Kagawa drar sig verkligen inte för att beskriva i detalj hur blodigt allting är. Ingenting hålls inne med, allt är dystert, svart och rött. Som jag också skrev om De odödligas regler så är det här verkligen inte vampyrer som bara vill ens bösta och glittrar i solskenet. Det här är vampyrer som är skapta för att döda (som antagligen alla vampyrer egentligen är men whatevs), ofta endast skal av personer som numera bara sprider förödelse kring sig och inte visar någon hänsyn. Monster, blodtröstiga bestar, om de inte är övermänskligt starka och har krafter att kämpa emot Hungern ...

 

Jag gillar Kagawas vampyrer - hennes koncept ger allt en ny tvist och det gör definitivt läsningen intressantare. Men vampyrer är vampyrer och något av det mest centrala är hur man ska kämpa emot Hungern - för man klarar sig ju inte utan människoblod en längre tid. Men Kagawa gör det så bra! Hon skriver på ett sätt som ger allting en ny glöd - det blir så mycket mer liksom. Hon låter vampyrerna vara de monster de är i alla legender, men hon ger dem känslor, hon låter Allie kämpa emot det - och det är sjuttons spännande läsning.

 

Det finns relativt någre specifika scener där förelskelsen och de förbjudna känslorna är i fokus om man tänker på att det är just det som pockar på min läslust. Det är de jag tycker är mest intressant, mest roligt liksom, samtidigt som allt annat runt omkring tar mer plats och är spännande det med. Men egentligen tycker jag kärleken och passionen fins där lite hela tiden - i Allies tankar och val, hur det berättas. Det är så himla laddat lite hela tiden och när det faktiskt kommer en verklig scen så bara pangar allt och jag faller lite i bitar. För Zeke, vad jag tycker om dig.

 

Karaktärerna är alla smått underbara, även om det inte finns många av de och de flesta i grund och botten är rätt fruktansvärda. De har personlighet, skämten Sarren kläcker ur sig ler jag onekligen åt och Kanin är, trots sitt fåniga namn (på svenska), en väldigt fin och djup karaktär. Och Zeke - man ser inte mycket av honom, men han är så fin, så snäll, så helt igenom god och bara underbar. Vem skulle inte falla? Och ALLIE! Hon är så bra att läsa om, hon växer så mycket i sina tankar och sina handlingar genom hela boken och är väldigt cool och kick-ass trots att hon också är känslig och dum ibland.

 

Edens blod är dystopi som faktiskt inte liknar så många andra inom samma genre - hela konceptet känns väldigt unikt och tvärtom vad jag läst innan. Om jag tyckte att De odödligas regler var jättebra, men inte riktigt räckte ända fram, så gör den här det verkligen. Slutet bryter mitt hjärta hundra gånger om och handlingen lyckas överraska mig med sina tvister.

 

Julie Kagawa kan då verkligen berätta en historia, hittills har jag gillat allt av henne och jag skulle nästan vilja kalla henne en favoritförfattare. Men jag vet inte, inte riktigt än kanske, men hon är på god väg att bli det.

 

| De odödligas hunger (Edens blod #2) orig. The Eternity Cure | Julie Kagawa 2013 övers. Linda Silverblad 2014 | Harlequin | 426 sidor | 13+ | Tack för det fina rec-exet till förlaget! |

De odödligas regler