Vild

Näe, jag hann tydligen inte med inlägget om Harry Potter och dödsrelikerna igår. Om jag kommer skriva det idag? Mycket tveksamt. Men! Ett omdöme om Vild tänkte jag iallafall knåpa ihop, här kommer det:

Vild, den första delen i Spirit Animals-serien, är ett mycket typiskt exempel på middle grade-fantasy. Vi har fyra huvudpersoner som alla är i samma ålder. Världen är påhittad men väldigt lik vår egen: Vi har Amaya (Amerika), Eura (Europa), Zhong (Asien) och Nilo (Afrika). Människorna där är mycket stereotypiskt uppmålade, alltså är människorna som bor på dessa kontinenter sådana man fördomligt tror att de är. Våra huvudpersoner heter Conor, Abeke, Meilin och Rollan och också de är ganska typiska. Hursomhelst, framnar de alla ett andedjur, men inte vilekt som helst andedjur, utan De Fallna vidunderliga. En panda, en varg, en falk och en leopard. Det finns "goda", grönrockar, och onda. Abeke hittas av de onda först och resten hittas av grönrockarna. Man får inte veta mycket om varför de är viktiga, vad det är de ska uträtta, vad hotet är, men något är det.

 

Så ja, mycket förutsägbart och typiskt och så, men även ganska mysig läsning. Jag fastnar inte för någon av karaktärerna för jag tycker inte de är så lätta att tycka om. Okej, Conor kanske jag gillar mest då, men samtidigt är han typ gråast. Och flickorna är så himla hårda? Vilket på sätt och vis inte är stereotypt, men samtidigt är det ganska så mycket det. Det är ju skillnad på vilket sätt de är hårda. För jag tycker de är väldigt högdragna, båda två. Men också Rollan! Men nej, de retar inte gallfeber på mig någon av dem, de är okej att läsa om, men varken superintressanta eller ens trevliga.

 

Förresten så funkar det såhär i Erdas, världen de lever i: när man fyllt elva (tror jag ..?) år så tar man en näktar, för att det ska gå lättare att få ett andedjur om man ska få det. Andedjur: lite som i Den mörka materian men inte riktigt. Personen som har ett andedjur kan typ använda sig av sitt djurs krafter och se geneom dens ögon. Andedjuren kan också "vila" på någon del av ens kropp som en tatuering. Om man inte tar näktarn är det mycket smärtsamt att framna ett andedjur.

Men nog om karaktärerna och storyn eftersom vi inte kommer någonstans! Låt oss prata om Brandon Mulls skrivsätt. Han skriver ... mysigt. Det är trevligt att läsa men samtidigt så mest bara är hans text. Om jag inte skulle tänka på hurdan den är skulle jag inte alls tänka på den - för det är varken överdrivet fantastiskt eller dåligt på något vis. Det bara är. Så språket bidrar inte till mycket, förutom en lite mysig känsla som finns där genom hela boken.

 

Det är småspännande hela tiden, man vill gärna läsa vidare men kan också lägga ner den när som helst. Jag skulle inte säga att den är tråkig eller långsam, det händer en del hela tiden med det som händer har liksom inte så stor skillnad. Och så är det ju det där att det är ganska så väldigt förutsägbart, för okej: jag tillhör ju inte den tilltänkte målgruppen. Därför han jag också hunnit läsa det här förut. Om man jämför det här med fantasy för eh ... min ålder? YA då eller? så är det ju många gånger snällare, det här. Det är inte lika mycket att hålla reda på, grejer upprepas och ingen viktig person kommer dö. Händelserna sker inte heller lika snabbt och invecklat och ja, resultatet är ju enkelt. Vilket gör att jag inte hinner fatta tycke för varken karaktärer eller berättelse jättemycket och då blir man inte heller så berörd. Jag bara läser, tänker lite på vad jag läser (för det gör jag nuförtiden när det är meningen att jag sedan ska skriva ner vad jag tänkte på) och ja, jag tycker det är stundvis ganska roligt att läsa om dem. Och Rollan är ganska rolig. Att det är så himla typiskt blir ju faktiskt riktigt roligt för någon som innan vet precis hur det ska vara, haha.

 

Det här är alltså den första delen av sju, i ett "projekt" där olika författare skriver varje bok. Nästa bok har Maggie Stiefvater skrivit! (Kommer ut nu i maj.) Och den sista har Marie Lu skrivit! Att det här är första delen i ett långt äventyr är också väldigt tydligt, om man tänker på hur handlingen är uppbygd, hur det slutar och hur karaktärerna sakta lär känna varandra. Jag tror verkligen att jag kan ha börjat gilla dem alla väldigt mycket om jag läser till slutet, jag är faktiskt väldigt positivt inställd till det här om det fortsätter lite som nu (men kanske lite mera ... action? På alla sätt?), lite mysläsning sådär. Om jag lär känna karaktärerna ordentligt och gillar dem så räcker det ju typ bara att läsa om dem till slut.

Jag tror jag ska försöka få min 9-åriga lillebror att läsa den (efter att vi läst klart Glasbarnen, mycket mysrysig hittills!) och sedan återkomma med vad han tycker. Den tilltänkta målgruppen tycker ju förhoppningsvis helt annorlunda!

 

| Vild (Spirit Animals #1) orig. Wild born | Brandon Mull 2014 övers. Jan Risheden 2015 | rabén&sjögren | 249 sidor | 9+ | tack så mycket för recensionsexemplaret, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |