Världarna jag lever i: 2 x vänskap & kamp i ett dystopiskt Norden

onsdag 30 mars 2016

2 x vänskap & kamp i ett dystopiskt Norden

Jag har ju redan nämnt Anna Jakobsson Lunds verk både en och två gånger, men nu är det dags för en lite längre text där de får all uppmärksamhet och inte bara nämns sådär lite i förbifarten.

Tredje principen påbörjar denna svenska trilogi. Berättarperspektiv är Levi och Ava, vars vägar kommer korsas. Leymah finns också med, men det är främst från Ava och Levis perspektiv allting sker. Ava är rebell, hennes mamma är död och Ava lever under systemet. Hon har lyckats hålla sig undan TeBUS radar hela sitt liv tack vare falska identiter hon skapat genom proffsiga ansiktsjobb och hackande av personlighetschip. Hon jobbar för motståndet, är ung men väldigt skicklig och betydelsefull tack vare sitt sinne och sin starka relation till moståndets ledarfigurer.

Levis föräldrar är också döda, de dog för motståndet och efter deras död blev hans syster Lo en stark figur inom cellen på deras hemort. Levi slutade tro på att motståndet var den rätta vägen när han förlorade sina föräldrar. Nej, han går på kärlekens väg och har en drake tatuerad på armen.

När Lo blir tillfångatagen på ett uppdrag måste Levi ändå göra något, så han tar sig till huvudstaden. Där träffar han Ava som tar honom under sina vingar då hon sett draken och fått veta vem hans föräldrar är.

Handlingen låter ju väldigt typisk för den här genren, men de här böckerna har visat sig vara så mycket mer än en typisk, action- och instalove-fylld dystopi.

För det första är världsuppbyggnaden så nära man kan komma magnifik. Systemet, alla termer, historien till varför världen ser ut som den gör och HUR den ser ut, är otroligt grundligt uttänkt och jag tvivlar inte på att det skulle kunna gå precis såhär. Dessutom har Jakobsson Lund ett språk och en berättarstil som hela tiden ger en fler pusselbitar att sätta ihop till en väldigt mångfacetterad värld. Visst finns det saker jag kan undra över hur de kunnat överleva krigen, men dem kan jag förlåta då jag förstår att inte precis allting kan vara nytt. Vi måste ju kunna känna igen oss i NÅGOT åtminstone.

Dessutom förklaras alla saker på ett sätt som får mig att tro på dem - t. ex. ansiktsjobben låter helt övernaturliga men förklaringen till hur de funkar köper jag. Och sinnespersoner! Det tycker jag är mycket intressant och vissa drag av det är sådant jag själv funderat på - att vi alla egentligen sitter ihop. Hur det funkar tycker jag är väldigt kul och gör det mer påtagligt. Jag måste dock ärligt erkänna att jag fortfarande har lite svårt att greppa hur det fungerar.

Jakobsson Lund underskattar aldrig sin läsare utan låter allting vara precis så komplicerat och uttänkt som det behöver vara. Ibland har jag lite svårt att hänga med men jag gillar det också väldigt mycket och tycker allting är ytterst intressant även om det inte är klara fakta ...

Det andra jag gillar riktigt mycket är alla karaktärers bakgrund, som också sätts ihop bit för bit. De har alla en lite trasslig eller sorglig historia och att vi får ta del av den ger dem så mycket mer djup än om vi bara fick veta hurdana de är nu.

Karaktärerna var annars en sak jag hade lite svårt med i första boken. Jag hade problem med att hålla isär Leymah och Ava och fastnade inte riktigt för någon av dem. Men samtidigt som de här böckerna är riktigt actionpackade så är karaktärerna och deras relationer till varandra en sak som långsamt och varligt byggs upp. Det resulterar i att jag efter den andra boken gillar dem alla mycket och faktiskt känner himla starkt för allihop. Speciellt Levi, som jag tycker känns väldigt realistisk. Men även Ava, som jag gillar pga henner ilska och skicklighet. Leymah har jag lite svårt att få ett tag om, hon känns lite trasig men väldigt omtänksam. Ibland gillar jag henne supermycket men ibland förstår jag henne inte alls.

Och relationerna de utvecklar är ju bara för fina. Att de lär sig lita på varandra, luta sig mot varandra och dela sina innersta rädslor med varann. Att det så småningom blir självklart att de är vänner, att de finns där för varandra hela tiden, alltid, aldrig ensamma. Kemin mellan vissa och den varma, genuina vänskapen mellan andra. Historien som står som ett avgrudsdjupt helvetesgap mellan vissa, omöjligt att ta sig över. Jag älskar hur helt igenom verkliga de känns, men både skavanker och talanger. De lär känna varandra i en lugn och realistisk takt, vilket gör deras relationer starkare och renare. Vänskapen är faktiskt nästan det som gör dessa böcker så otroligt starka.

En sak jag hade små problem med var dock att veta när vem sa vad. Det är hemskt ofta så att det inte står vem exakt som säger vad, det är meningen att man ska förstå det av sammanhanget. Men antingen är jag lite dum eller så var det fakiskt inte så tydligt alla gånger. Deras talestätt skulle antingen få skilja sig tydligare från varandra eller så borde det helt enkelt stå vem som säger vad oftare, tycker jag. Visst, det är mycket smidigare att läsa om det inte finns en massa "sa Ava" etc hela tiden men om en inte förstår vem som säger vad utan det så blir det ju inte smidigare i längden.

Det finns en tydlig skillnad mellan den första och andra delen. Den första delen är en rätt så hastig introduktion till världen, äventyret och karaktärerna. Det är mycket som behöver förklaring och karaktärerna är inte så vana vid varandra. Uppdraget i första delen är bara början på något mycket större, så också själva boken. Den andra delen fokuserar mycket mer på relationerna och äventyret blir mer komplicerat. Den känns mycket modigare och mognare. Den är lugnare vad gäller händelser men det kompenseras stort av relationsdraman.

Jag gillar den första delen riktigt mycket, den är en snygg början på en smart och nytänkade dystopi. Men den känns liksom mest som en etta. Jag blev aldrig riktigt fäst varken i handling eller karaktärer och den kändes lite långsam.

Den andra delen har mer av allting förutom konkreta händelser som för "uppdraget" framåt. Aldrig ensamma kan jag knappt slita mig ifrån när jag väl börjat läsa. Varje kapitel slutar olidligt spännande och det är så kul att få veta mer om världen efter krigen. Jag älskar ALLT med uppföljaren! Aldrig ensamma är mörkare, sexigare, större och jag kan inte få nog. Och man kan inte lite på NÅGON! Jag hoppas på ännu mer av alltihopa i den tredje och, tyvärr, avslutande delen.

Och JA! Att ingen karaktärs sexualitet ifrågasätts utan bara får vara? Tror jag typ ALDRIG stött på det förut. SÅ glad att det är skitsamma om man gillar en tjej eller kille i denna. En bra sak med den nya världen iallafall. ;-D

Det här är i klass med Legend-trilogin av Marie Lu och Brandon Sandersons Mistborn. Det är helt eget men har ändå starka, igenkännande drag för genren. Den här trilogin vill du absolut inte missa.