Filmrecension: Honey Boy

Hejj på er! Detta är tydligen en film- och tv-serieblogg nuförtiden. Av någon anledning finner jag det lättare att skriva om? Oklart varför. Tror det är: för att jag ej _etablerat_ mig som film- och serierecensent, känns liksom inte som jag behöver säga något superseriöst DJUPT OCH SMART liksom. Jag bara babblar. Borde verkligen hitta tillbaka till det vad gäller böcker också! Gud. Ska det vara så svår?? Också: jag läser ju inte slut någonting någonsin :-)))) Och av någon anledning föredrar jag att recensera hela bokserier på en gång? Som om det inte vore enskilda böcker liksom?? Därav har The Infernal Devices förblitt orecenserad, har nämligen ej läst slut den sista delen. MEN SNART! Hoppas vi. Aja, kan alltså ej lova en massa litteraturrecensioner atm. HOPPAS ATT DET KOMMER, det gör jag, men min läsning går verkligen inte toppen just nu. Men läs TOVE!!! Har intervjuat en massa kul personer på sistone, rekommenderar er verkligen att läsa ALLT.

Nu börjar recensionen, då.

Honey Boy är alltså Shia LaBeoufs dramatiserade barndom och tid på rehab. Vad jag förstått? Är väl säkert ej 100% verkligt alltihop, men det är LaBeouf som skrivit manus, baserat (jamen det är ju ej 100%:igt vad baserat faktiskt betyder ur verklighetssynpunkt - och det ändå en FILM ej en dokumentär) på hans relation till sin pappa - han skrev manuset i rehab, tydligen.

Och det är just i rehab som vår huvudperson Otis (spelad av Lucas Hedges i "nuet", att namnet inte är Shia säger ju sitt) hamnar, precis i början av filmen. Här tvingas han försöka reflektera över sitt liv, vad som fått honom att må som han mår, och då hamnar han ofta på samma plats: hos sin pappa. Pappan är väldigt trasig, före-detta rodeo clown, alkoholist och sexbrottsling. Han fungerar som Otis manager, typ, och både peppar och bryter ner Otis (Noah Jupe).

Det är en väldigt dysfunktionell relation, det kan en lätt säga, där Otis vill att James (Shia LaBeouf), som pappan heter, ska vara en bättre pappa för honom, och inte bara en manager som endast fokuserar på att Otis måste slå igenom som skådis, och där James nog är väldigt nedbruten och har svårt att finnas där för Otis, antagligen mycket för att hans eget liv är så trasigt och han då har svårt att ta på sig Otis svårigheter och känslor.

Dået är 1995, nuet 2005. Det hoppar fram och tillbaka, men främst ser vi Otis liv som 12-åring, och därmed glimtar av vad som ledde till rattfyllan som slutligen satte Otis på rehab.

Det gör så så SÅ ont att se på. Skådespeleriet är magnifikt och här väjs det då verkligen inte för alla svåra känslor som kan finnas i en liten 12-årings kropp. Nej men jag vet inte riktigt vad mer som finns att säga? James är HEMSK och det är helt sjukt obehagligt att se på hur Otis blir behandlad, och hur ont det gör honom att hans far både är den viktigaste personen i hans liv och den värsta. Nej men.

Att det här faktiskt ÄR Shias barndom (jamen säkert ändå i stora drag?) gör ju inte saken bättre. Mycket lämnas osagt, gränsen mellan vad som är dröm och vad som är verklighet är oklar ibland, det känns som om här finns en del symboler som alla säkert tolkar på sitt sätt och som LaBeouf antagligen har med av en helt egen anledning (typ - hönorna), och sånt kan störa mig ibland. Här gör det dock inte direkt det, i en sekund kan jag ifrågasätta någonting och känna mig lite trött för att jag inte förstår (ni som hängt här ett tag vet hur jag är) - men sen fortsätter jag bara flyta med. Det stör inte handlingens framskridande, liksom, utan får främst filmen att kännas än mer personlig.

Det känns som om LaBeouf har spillt ut sitt allra innersta för världen att se, och jag hoppas verkligen verkligen att det hjälpte honom. Det här är ett mästerverk till film på så många sätt - just mig lyckades den kanske inte beröra helt på djupet, då det sist och slutligen inte fanns så mycket för mig att identifiera mig med, men jag tror verkligen att den kommer hitta sin publik, och att det kommer vara en utomjordslig (outworldly? Vaad är det på svenska) upplevelse för en del.

Gå och se! Så sjuk film. Vill verkligen verkligen se den igen, känner jag. Och bara sjunka in. Av någon anledning är det trevligt att se på superjobbiga filmer ibland?