Världarna jag lever i: PAX

söndag 23 oktober 2016

PAX - Pestan

I Pestan börjar det närma sig jul, men julstämningen i Mariefred är verkligen inte på topp. Människorna stänger in sig i sina hus och ingen ser glad ut. Allt är de där fosterbarnens fel, tänker de. Enda sedan de kom hit har bara fler och fler konstiga saker hänt.

Nu sprider sig en konstig sjukdom som en löpeld i stan - utan förvarning börjar offren plötsligt blöda näsblod och blir alldeles virriga. Är det svarthäxans påhitt? Eller något helt annat?

Samtidigt har Iris kokat ihop en plan för hur de ska få reda på vem svarthäxan är - men det är något i planen som inte riktigt stämmer, känner Alrik. Dessutom luktar den riktigt illa ...

Det första som gör Pestan så väldigt bra är spänningen. Det är högt tempo genom hela boken och jag vänder ivrigt blad för att få veta hur det går. Samtidigt har jag en knut i magen av hur dåligt det kan gå och det känns nästan som om det är jag som springer iväg från impar med adrenalinet pumpande.

Det andra är att det här är sjunde boken jag läser om Viggo, Alrik och Iris och under sex böcker har en ju hunnit lära känna dem lite grann. Och börjat bry sig om dem och gilla dem och förstå dem och nästan se på dem som sina extrasyskon. Jag älskar att läsa om dem! Jag älskar Alrik och Viggo och Iris! (Mest Viggo, fast en har ju inte favoritsyskon ...) De är alla så verkliga och jag betvivlar inte deras existens en sekund. Viggos påhittighet, impulsivitet och klätterskicklighet. Alriks förmåga att hamna i trubbel, hans kärlek till djur och självständighet. Iris besserwissighet, fantasi och längtan efter någon som bryr sig. De är alla så fina och jag HATAR när det går dåligt för dem och Träslöjds-Thomas är VIDRIG.

Så ja, jag hade ju ett visst mått kärlek till den här världen redan innan jag började men för varje bok växer den sig liksom bara större och även om den här enskilt kanske inte är den bästa boken i serien så gillar jag den mest pga alla delar innan, pga längtet innan och pga det ju faktiskt, ändå är en riktigt bra bok.

Det jag kanske saknade lite var en större, enskild handling. SPOILER Nu kändes inte det här med sjukdomen särskilt stort och det blev aldrig direkt läskigt, vilket jag saknade lite. Dessutom känns inte jakten på svarthäxan särskilt intressant då en som läsare i princip redan fått veta vem det är. Men okej, det är PAX vi pratar om, allt kan hända och vi kanske bara blir grundlurade. SLUT PÅ SPOILER. Det här tycker jag ändå spänningen rätt så långt kompenserar - för SHIT POMFRITT vad spännande det är!

Det läskiga här är främst människorna, vilket jag nästan tycker är ännu läskigare än onaturliga varelser. Det är väldigt intressant hur de reagerar och agerar, men obehagligt. Det känns ju väldigt realistiskt och usch vad det gör mig förbannad. Blir arg på en hel del grejer här men det är ju också något som gör en bra bok - den väcker känslor.

Tex början. Blev helt paff av det och var totalt oförberedd. Samtidigt som jag mest hade lust att lägga mig ner och gråta så tycker jag faktiskt det var ett snyggt dramaturgiskt val. SPOILER (markera för att läsa) Saknar dock Hej-Henry SÅ mycket!!! SLUT PÅ SPOILER.

Sen finns det ju ännu en grej som gör dessa böcker. Bilderna. De är sjukligt snygga, sätter stämningen, kompletterar texten och det känns nu aldrig som att de sätter stopp för läsningen. De hade dock gärna fått vara ännu fler ... gillar verkligen hur Henrik Jonsson tecknar människor!

Den här serien är verkligen otrolig och alla borde läsa. Vill du ha något som får dig både lycklig och förbannad och kroppen på helspänn samtidigt som du dreglar över illustrationerna är detta serien för dig. Enda dåliga grejen är väll att Vitormen inte är släppt än ...