lördag 12 december 2015

Bloggstafett - Medmänsklighet

Nu har det blivit min tur att skriva om medmänsklighet i Kulturkollos bloggstafett där Kulturkollo och 23 andra bloggar skriver om sina tankar kring det och försöker sprida lite ljus och värme i vårt regniga december, lite som Lucia men en dag före. Jag tar emot stafettpinnen från Fiktiviteters Helena och för den vidare till Linda på enligt O.
Jag vill bara varna er - det här är väldigt självutlämnande, väldigt klyschigt och jag vet inte - PK? (Alltså kanske inte direkt - men sådär liteöverdrivet djupt, menar jag kanske ..?) Men jag känner att ni kan ta det, för om det är någonstans jag vet att mädmänsklighet finns så är det i bokbloggosfären. Och - en annan sak: det här är bara mina tankar och erferenheter, inte nödvändigtvis hur det verkligen är.

Medmänsklighet ... hmm. När jag hör ordet medmänsklighet tänker jag på att visa förståelse, hjälpa och respektera andra trots att man kanske inte direkt känner dem. Bara för att de också är människor, också har känslor och egentligen är precis som en själv, innerst inne.

Jag är femton år. Medmänsklighet blir något väldigt komplext att tala om, för mig. För på vissa sätt tycker jag det saknas helt i t. ex. skolan eller på andra ställen där ungdomar vistas. Man föraktar varandra, talar bakom rygg, har fördomar, slänger iväg pikar och tror att det inte ska såra för det är ju bara ett skämt. Så är det iallafall där jag brukar vistas, till stor del. Jag tycker det är så himla sorgligt, men det har liksom blivit en sådan jargong mellan oss alla. Samtidigt ... så tror jag faktiskt, att när det verkligen gäller, då bryr vi oss. Då bryr vi oss verkligen.

Ingen vill ju att någon annan ska förakta en eller prata om en bakom rygg. Ändå gör en själv det, enda tror man att man får ut någonting av att prata om alla andras problem. Det är ju inte alla som är på det här viset, men jag kan nästan svära på att varenda elev i min skola någon gång har sagt något lite elakt bakom ryggen på någon annan. Jag själv är då verkligen inget undantag! Vilket gör mig ÄNNU ledsnare - varför ska jag, som vet och känner att det är fel, ändå hålla på? Varför går jag med i det? På sista tiden har jag faktiskt tänkt på det här, hur onödigt det egentligen är att man ska tänka så mycket på hur hen ser ut, har på sig, går, pratar ... allting ska det störas på, allting ska man skratta åt. Sist och slutligen har det ju verkligen ingen skillnad. Sist och slutligen vill man ju bara vara vänner, allihop. För jag vill verkligen det - jag vill känna att jag har en positiv relation till varje person jag vet, men med det sagt behöver man ju inte vara allas BÄSTA vän.

Jag ska sluta. Jag har tänkt det otroligt många gånger men nu menar jag det verkligen, för just nu känns det så himla påtagligt, i dessa tider. Det lilla småretandet växer sig större, till sist kanske det blir slutet för någon - var det det vi ville? Det vi tänkte? Man tänker inte på hur den andra kan ta något, hur sårad hen kan bli, kanske det blir droppen som får det tattare tippa över. Men tänker inte längre än till ens egen nästipp.  Jag tror - vet - att ingen egentligen vill göra så att någon annan mår dåligt, iallafall inte bland mina vänner. Men det blir så ibland - då krävs medmänsklighet, någon som lyssnar, en tröstande famn. Kunskapen att kunna säga förlåt och förlåta.

Sluta döma. Sluta stör er på vad alla andra gör och tänk på vad du kan förbättra med dig själv - men också på vad som redan är bra. Om du känner att du inte passar in i ditt kompisgäng, eller bara vill att ni ska ändra på sättet ni är med varandra - säg det. Låt dem visa medmänsklighet och förståelse.

Jag såg rätt så nyligen två otroligt bra filmer - Interstellar och The Walk. Bägge handlar om att klara det otroliga. Vi kan inte klara det otroliga utan varandra, vi är bara så starka som den svagaste länken, därför måste vi ALLA hjälpas åt, tänka positivare, tänka längre, låta alla göra vad de gör och vara sig själva. Reda ut missförstånd, inte bli arga i onödan. Visa medmänsklighet, finnas där för varandra. Vara varandras ljus i mörkret.

Jag tror att det kanske framförallt är på det här viset bland just den åldersgrupp jag nu befinner mig i och hoppas ju att det blir bättre men tiden och åldern , även om vuxna förstås heller inte kan vara några helgon - men man kanske har lärt sig att strunta mer i det här, då?

Nu känner jag att det här inlägget blev väldigt självutlämnande och kanske inte direkt ett ljus ... men det är mina tankar om medmänsklighet, mitt sätt att hjälpa. Jag känner redan att det hjälpte mig, att få skriva om det här, att få lägga all ilska jag har över det här på annat än att prata illa om andra och då skapa en ond cirkel. Jag ska försöka bryta den här normen, på det lilla vis jag kan. Genom handlingar, genom text, genom att lyssna, acceptera mig själv och alla andra. Jag ska verkligen försöka - det kommer inte ta en vecka, inte ett år, men någon gång hoppas jag att jag kommer känna mig ... ren. Jag hoppas och tror verkligen innerligt att många andra också försöker.

Men vi är ju inte mer än människor, ingen kan förvänta sig att någon ska vara perfekt hela tiden. Allt man kan göra är försöka och framförallt: acceptera att en själv inte är perfekt. Det finns det ingenting som är.

10 kommentarer:

  1. Tack för din dina text! Visst är det så att det är lätt att dras med i ett sätt att vara som man egentligen inte alls gillar. Vi får försöka ändra på det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men det är ju det, så himla ledsamt att det ska vara så ... men ja, att ändra på sig själv leder ju redan till mycket :)

      Radera
  2. Vilket fint inlägg. Tack för det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) och tack för att ni ordnade den fina stafetten!

      Radera
  3. Vilket underbart inlägg av dig och det tycker jag verkligen. 15 år och har redan så stora tankar ... vad måne bli av dig :-) Fortsätt med ditt tänkande plus att du vill förändra ditt eget tänkande. Lycka till/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså åå tack Så Himla Mycket, skönt att någon uppskattar det när jag verkligen var rätt så nervös inför att publicera det här :) kram

      Radera
  4. Åh, inlägget blev ju jättebra Elvira! :D <3 Mina tankar o det vet du ju typ redan, haha ;) så det kan vi ta o utelämna. // kram!!

    SvaraRadera
  5. Mobbing måste man hela tiden jobba emot. Alla kan drabbas. Otäckt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, steget från smågliringar till mobbning är ju inte stort. Om man redan säger nej till det lilla är man ju på god väg, men vi är ju sju miljarder människor ... det tar tid att ändra på något som för många tråkigt nog kommer naturligt :( (eller inte naturligt från början, det blir väll inlärt med tiden)

      Radera