Omänniskor

Nu har det blivit dags atts skriva om boken jag läste ut senast! Inte så väldigt ofta sådant händer. (På recensionsdatum till och med!)

Omänniskors handling är inte originell alls, om man ser till skelettet. Det är en trasig tjej som plötsligt visa sig ha en ovanlig gåva. Hon blir presenterad för en helt ny värld, en värld där hon faktiskt kan komma till rätta. Men låt er inte luras - det här är så himla mycket mer!

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag började på Omänniskor, men inte var det det här iallafall. Det är mörkt, mörkt, mörkt och jag blir så frustrerad på Adrian (och andra, senare fram). Redan vid första meningen anar jag onåd och det är en känsla som förstärks ju längre jag kommer: det här kan inte sluta bra. I urban fantasy är jag van vid kärlektstrianglar, magiska käppar och hemliga sällskap. Jag är inte van vid vanliga människor och obehagliga livshistorier. Inte så här mörka iallafall. Att viktiga personer dör titt som tätt är inte heller vardagsmat inom den här genren. Så är jag ju inte heller van vid det svenska.

Men alltså: mörkret. Det både fascinerar mig och ger mig obehag, jag dras både till och från det. Så är det lite med den här boken överlag: jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, heja eller bua ner. För trots att jag stundvis tycker det är JÄTTEbra så når det inte riktigt fram till mig och jag stannar nog ändå kvar vid: överraskande bra, men ...

Ändå finns det något med den här boken som liksom ... fastnar. Den klibbar sig fast och vill inte lossna och jag tänker ett kapitel till! så himla många gånger under de få nätter det tog mig att läsa. För de är spännande och drivs framåt av något hela tiden. Dessutom är stämningen lite hotfull hela tiden, en har ingen aning om vad som kan komma. Jag är lite nervös för hur det ska gå, hela tiden. Författarna är inte rädda för att döda viktiga karaktärer och ingen kan ju direkt bli helt tydlig HUVUDkaraktär då. (Även om Sigrid absolut känns som den mest centrala karaktären.) Detta ställer till det lite för mig, mer om det längra fram ... Det här med att folk dör till höger och vänster blev jag också väldigt till mig över - va'?? Såhär brukar det ju inte vara!! De vänder upp och ner på hela genren och det känns uppfriskande, men samtidigt inte riktigt som min grej ...

En sak jag känner mig lite förvirrad över är att det inte alls är klart VAD exakt det är de bekämpar. För egentligen HÄNDER det inte så hemskt mycket, det är spännande men handlingen känns ändå väldigt stilla. Viket är det huvudsakliga problemet? Vad står för "ondskan"? För det här ska tydligen bli en trilogi, något jag inte visste om förrän jag hade boken i min hand. Jag känner Salla Simukka-vibbar, men vet inte riktigt om jag är på rätt spår där. Överhuvudtaget känner jag att det här kan gå åt precis vilket håll som helst. Hittills har den ju varit full av överraskningar! Det är lite deckar/mordgåta-aktigt och känns väldigt .... skogigt, även om det mesta sker i en storstad. Här finns alla ingredienser för en toppentrilogi och kvalitén känns hög.

Att det här trots allt som är bra inte blir en fullpott för mig beror nog främst på karaktärerna. De är många och olika och den här boken är inte särskilt lång, så jag hinner knappt hälsa på dem. Ingen går säker och därför blir ingen direkt hvudkaraktär. Det är inte heller bara två eller tre perspektiv, det är MÅNGA. (Typ tio.) Personerna är i princip uppdelade i "goda" och "onda", även om det definitivt FINNS gråskalor. (Återigen en sak jag uppskattar. Väldigt mycket.) De "goda" karaktärerna tycker jag är rätt så tråkiga. De känns väldigt typiska och vanliga sådär. Jag KÄNNER ingenting när något håller på att hända/händer dem eller då de känner något. Deras känslor når helt enkelt inte fram och jag blir inte berörd på något plan. Jag kände mig faktiskt väldigt hjärtlös när en rätt så stor karaktär dog och jag knappt lyfte ett ögonbryn. Jag mest bara: jaha. Så där försvann hen - vad var det nu hen hette? *om man överdriver lite*

Så finns ju "de onda" och nej, jag tänker inte påstå att jag känner någon som helst empati för dem eller förstår dem - MEN. När de är sådär superelaka blir jag MEGAförbannad. Och frustrerad. Och irriterad. Jag vill bara slå till nån och förstår inte hur de kan vara så DJÄVLA DUMMA I HUVUDET?!? Så då känner jag ju något. Jag tycker faktiskt att det är en av de bästa grejerna med den här boken - de där mörka känslorna, de når fram. Nu märker jag att det här blev lite motsägelsefullt - för visst känner jag ju delvis med de "goda" när de är rädda/panikslagna etc pga en ondis.

Foto: Emma Karlsmark Elfstrand

Foto: Emma Karlsmark Elfstrand

Jag tycker alla ska ge den här boken en chans, möjligen inte om du har hemskt svårt för multipla perspektiv - men annars! För den är bra. Riktigt, riktigt bra. För mig krävs det helt enkelt bara lite mer karaktärer och mindre skjutande för att jag ska vara helt hemma.

Och omslaget? Sååååå Snyyyyyghhhtt.

| Omänniskor | Nanna Johansson & Kristoffer Svensson 2015 | rabén&sjögren | sidor | 13/15+ | stort tack till förlaget för den snygga boken! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |