När hundarna kommer

En recension på den här verkar många vilja läsa - och jag förstår varför. Det här är en bok perfekt att diskutera, en bok som känns som ett slag i magen, en bok man vill att alla och helst några till ska läsa och tycka om. Vilket många har gjort - jag har inte läst en enda negativ recension på den här boken och ändå har jag läst mängder. Inte EN ENDA. Det är fantastiskt och förutsägbart att den blev August-nominerad, annat hade varit skandal. Därför har jag varit väldigt nervös inför att skriva om den, väldigt. Jag känner mig liksom inte riktigt ... värdig, att skriva om den här boken. Den känns så stor. Jag vill nog mest bara ansluta mig lite tyst sådär till den lyriska beundrarskaran så att ingen märker mig. För alltså ... jag vet inte vad jag ska säga. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska säga och ändå står det klart för mig att det är ett sju-helsikes-himla-mästerverk jag läst.

När hundarna kommer handlar om två tonåringar vars kärlek älskas sönder, om en bror som misshandlar en pojke till döds och om föräldrarna. Föräldrarna till en mördare.

Det är korta avsnitt och vi får läsa från flera olika perspektiv - det är Ester, det är Isak, det är Anton. Och så tror jag det är någon till men nu minns jag inte. Den här boken är som ett litet mysterium som nystas upp, eller en bomb på väg att explodera, eller ett rus av obehag, extas och alla känslor där emellan. Det händer inte så mycket, egentligen. Ändå bläddrar jag maniskt vidare, jag insuper varje liten prick och bokstav Jessica Schiefauer plitat ner. Språket är fantastiskt. Karaktärsporträtten och miljöbeskrivningarna är otroliga. Allt är perfekt men det är inte det jag gillar, det är inte det faktum att det är ett stort konststycke att få en att sympatisera med en mördare som gör att jag slukar. Jag vet inte vad det är.

Hon får det att verka så lätt, att skapa en vilsen karaktär som mördar en pojke men som man ändå tror på. Hon får det att verka så lätt, att skapa en relation som påminner om ett missbruk. Där ingen dera kan hålla sig borta trots att det skadar dem. Dessa karaktärer är inte sådana jag är van att läsa om och inte heller sådana jag har runt mig - samtidigt kanske jag har just dem i min omgivning. För måste man verkligen vara en elak och kallhjärtad person för att mörda?

Jag tycker det är väldigt intressant, det Schiefauer skriver om. Det är som tre berättelser, men ändå beror de alla på en och samma händelse. Mamman bryter mitt hjärta och eleverna som viskar om Isak ... jag klarar inte av det. Varför förstår de inte? Det var ju inte han. Det ÄR intressant, men det är inte därför jag läser som om det gällde livet.

Jag vet inte vad det är, men jag minns att något liknande hände då jag läste Pojkarna, trots att jag inte förstod ett dugg av vad som hände och mest tyckte det var konstigt. (Tror dock att jag skulle uppskatta idén mycket mer om jag läste den idag. Läste den ju som typ 11-åring ...) Mest är det kanske spänningen, nyfikenheten att få veta mer. För det jag tycker Schiefauer gör absolut bäst är inte att komma på spännande historier, utan att berätta dem. Och egentligen är det ju preis det alla andra också uppskattar, men jag känner att ämnet varit det de allra flesta lagt störst vikt vid. Historien är intressant, men framförandet är magi.

Jag skulle kunna skriva i en liten evighet om Anton, som jag inte förstår mig på eller om Isak som är ett enda virrvarr av frustration och frågetecken. Eller om Ester. Eller om hur snyggt historien är berättad. Samtidigt kan jag inte lägga exakta ord på hela alltet. Dett blir mest bara sås. Så jag tycker ni ska läsa själva. Men ni får gärna återvända och diskutera i kommentarerna!

Foto: Hillevi Nagel

| När hundarna kommer | Jessica Schiefauer 2015 | Bonnier Carlsen | 298 sidor | 15+ | Tack till förlaget för e-boken! | köp hos : Adlibris, Bokus, Cdon |