Jag tycker om bra filmer. Jag menar, vem gör inte det? Och på resan hittade vi en förbannat bra film billigt på ICA. Oj vad glad jag är att vi valde just den, för bra är den. Verkligen.
Känn ingen sorg är "baserad" på Håkan Hellströms sånger och texter - och det är så smart! Hans sånger är ju faktiskt som små historier, och de som gjort filmen har hittat de där små historerna och lagt ihop dem till en.
Den handlar om Pål. Han har varit bästa vän med Lena och Johnny sen skolan och hans största dröm är att leva på sin musik. Och han är begåvad - det ser Johnny och Lena och alla andra. Men han lider av en enorm scenskräck, så han kan inte uppträda för någon, om han ser den han uppträder för.
För då får han hemska ångestatacker.
Via Johnny träffar Pål prinsessan Eva och henne blir han förälskad i. Men han förstår sig inte riktigt på Eva, hon är så självsäker och liksom ... onåbar. Hon är liksom ingen flickvänstyp. Men Eva ser Påls begåvning bättre än någon annan, och hon vill hjälpa honom att dela den med världen.
Men då måste han våga.
Och plötsligt försvinner liksom Lena lite, men Pål förstår inte varför.
Och så finns det en liten ensam farfar också. Som tycker att Pål ska bli fiskhandlare/fiskare istället för att satsa på nåt så osäkert som musiken. Men rätt fina livsråd ger han också när det passar sig.
Shit vad fin den var. Lite av ett visuellt mästerverk enligt mig då jag tycker att allt från kläderna till skådespelarna till miljön var så hemskt fint så jag bara vill lipa. Historien var hemsk och underbar på samma gång och väldigt Håkan Hellströmig. Väldigt exakt - så är det! och väldigt ung-och-vilsen. Väldigt vi lever här och nu, väldigt väldigt fin.
Fin fin fin är den.
Känn ingen sorg är "baserad" på Håkan Hellströms sånger och texter - och det är så smart! Hans sånger är ju faktiskt som små historier, och de som gjort filmen har hittat de där små historerna och lagt ihop dem till en.
Den handlar om Pål. Han har varit bästa vän med Lena och Johnny sen skolan och hans största dröm är att leva på sin musik. Och han är begåvad - det ser Johnny och Lena och alla andra. Men han lider av en enorm scenskräck, så han kan inte uppträda för någon, om han ser den han uppträder för.
För då får han hemska ångestatacker.
Men det är så fint för speciellt Johnny tror på honom, tror på honom så väldigt mycket. Och deras vänskap är så himla fin. Men även i den finaste vänskap kan man bli förrådd.
Alla gillar inte att man spelar trummor med ögonbindel.
Via Johnny träffar Pål prinsessan Eva och henne blir han förälskad i. Men han förstår sig inte riktigt på Eva, hon är så självsäker och liksom ... onåbar. Hon är liksom ingen flickvänstyp. Men Eva ser Påls begåvning bättre än någon annan, och hon vill hjälpa honom att dela den med världen.
Men då måste han våga.
Och plötsligt försvinner liksom Lena lite, men Pål förstår inte varför.
Och så finns det en liten ensam farfar också. Som tycker att Pål ska bli fiskhandlare/fiskare istället för att satsa på nåt så osäkert som musiken. Men rätt fina livsråd ger han också när det passar sig.
Shit vad fin den var. Lite av ett visuellt mästerverk enligt mig då jag tycker att allt från kläderna till skådespelarna till miljön var så hemskt fint så jag bara vill lipa. Historien var hemsk och underbar på samma gång och väldigt Håkan Hellströmig. Väldigt exakt - så är det! och väldigt ung-och-vilsen. Väldigt vi lever här och nu, väldigt väldigt fin.
Den fick mig att älska Håkan mer än vad jag redan gjorde och den fick mig att upptäcka pärlor jag inte kände till i hans verk. (Jag är en rätt ny lyssnare av Håkan Hellström, så nej jag kan inte alla hans låtar utantill.)
Den fick mig att skratta och gråta och den är godis för både ögat och öronen. Jag tycker om den så fruktansvärt mycket - hade ingen aning om att den skulle vara det här. Men oj vad bra den var, och usch vad dåligt det slutade. Men när han sjunger på slutet, alltså den scenen - SÅ fin!
Fin fin fin är den.
Känn ingen sorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar