Världarna jag lever i: Stad av aska

måndag 14 april 2014

Stad av aska

Jag har inte läst e-boken. Jag har läst den som fysisk bok jag fick i julklapp. För då gillade jag inte e-böcker än. Nog för att jag fortafarnde sätter fysiska myyyyyyyyyycket högre.

Läs min recension på första delen här.

Jag känner liksom såhär för den här boken: I don't know, I don't know, I don't know! Jag älskade ju första boken, som ni borde veta, så VAD ÄR FELET?! Jag tror att det är att jag är kritisk. Eller att jag läst kritiska recensioner. Många kritiska recensioner. Alltså rätt många verkar ju hata Cassandra Clare (eller i alla fall på gränsen till), för att hon kopierar, härmar andra författare. För att hon har dåligt språk och hennes karaktärer inte är det minsta originella. Och egentligen borde jag inte bry mig om det där, alltså om jag älskade första borde jag ju högst antagligen även älska andra delen?! Eller?!

(Och det finns ju också de som älskar! Så varför inte jag? Jag vet inte. Antagligen för att jag nog lite håller med. Båda parter.)

Hur som helst.

SPOILERS FÖREKOMMER OM DU INTE LÄST FÖRSTA DELEN, SÅ LÄS PÅ EGEN RISK.

Mycket råddig och onödig handling så jag råder er från att läsa den, vare sig ni läst eller inte läst den första delen. Ni som läst Stad av aska kan ju läsa lite för att friska upp minnet.

I stad av aska har Jace och Clary fått veta att de är syskon, och Valentine har typ återvänt. Okej ärligt talat minns jag inte mycket av handlingen menmen... De är båda typ helt förkrossade över det eftersom de hade ett romantiskt förhållande i första boken, och ännu har starka känslor för varandra. Clary tar Simon (som i första boken erkänt sina känslor för Clary) som plåster på såren och hon försöker intala sig själv att hon tycker om Simon som mer än vän. Eller det står det iochförsig aldrig något om, det tas liksom som en självklarhet att Clary plötsligt hånglar med Simon, men det står aldrig något om hennes känslor gentemot honom, om hon ens har några?! Så det tycker jag är rätt onödigt. Och tråkigt. Och själviskt. Den där Clary - Simon grejen

Ja och Jaces styvföräldrar, speciellt Maryse, tror att Jace alltid varit allierad med Valentine, men det har han inte. Och han ska bli prövad av själa-svärdet eller vad det heter men då stjäl Valentine det. Vilket ingen tar som ett sammanträffande och alla tar det som Valentines försök att rädda sin son. Så ska Jace bli typ intervjuad av den grymma inkvisitorn och så hamnar han någonstans och ja det här är råddigt så låt helst bli att läsa det.

Jag. Är. Inte. Positivt. Inställd. Till. Denna. Bok. Men JAG VILL JU VARA DET!

Jag var helt förkrossad över hur den första boken slutade, och då tänkte jag att det kanske skulle lösa sig i den här boken, men istället slutar den här typ sämre! (Eller inte sämre. Men liksom med en ännu hemskare händelse. Så japp, jag kommer fortsätta läsa den här serien.) Jag vet inte, men jag upplevde den här boken som rätt tråkig jämfört med första. Kanske är jag så van vid allting, och tycker inte att något är det minsta unikt? Jag vet inte. Men jag fann mig bara inte lika lockad till att läsa medan jag läste den här.

Jag älskade karaktärerna i den första boken. Men nu var jag mest trött på dem. Jace tycker jag inte alls utvecklas mot rätt håll och Simon är bara såååå tråkig. Clary gillar jag inte riktigt heller, jag ser henne som rätt självisk och samtidigt som hon är så rädd och oskyldig osv. så fattar hon också självständiga beslut och beter sig rent av dumt. Man lär känna Luke bättre och honom gillar jag, även nya karaktärer som Maya gillar jag. Magnus och Alec är bara för söta och jag tycker det är så bra att homosexualitet tas upp i en bok som inte handlar om homosexualitet.

Jag gillar dock Jace på nåt plan fortfarande, jag tycker det är intressant att skymta den sköra person som finns under den hårda ytan. Och därför tycker jag inte bara att hans betéende i de här boken är negativt, det känns liksom mänskligt.

Språåååket dååå? Det är ju en himla viktig grej hos en bok som jag måste komma någorlunda överens med för att gilla. Förra gången tyckt jag om det. Nu tyckte jag att Clare använder sig av underliga beskrivningar. Hon jämför t.ex. Jaces färg på håret med färgen av rostat bröd ... alltså, wuuuut?! Men jag tycker iallafall det funkar. Det är hemskt lätt att läsa utan att vara enkelt och det är heller inte Tolkien-trögt (nog för att Tolkiens språk är bra! Men trögt.), beskrivningarna funkar för det mesta och jag som läsare ser allt tydligt framför mig.

Jag tror - jag är inte säker, jag antar och tycker - att tempot är lite långsammare här än i första boken. Eller så hade jag bara hemskt dålig läslust. Eller så orkade jag inte intressera mig. Men jag tycker det går långsamt fram. Det blir tråkigt och tankarna flyger iväg mot helt andra saker än vad som händer i boken. Ändå händer det en massa hela tiden. Och är sjukt komplicerat. Eller inte väldigt, men rätt så.

Jag skrev tidigare att jag kanske är trött på Clares värld, att den inte känns originell mer, och det är delvis sant. Men jag gillar den forfarande - jag tycker om att alla övernaturliga varleser är så modern av sig, så mänskliga. Jag tycker om att skuggjägarnas värld i princip är ett klass-samhälle, vilket iochförsig inte är bra, men intressant. Jag tycker om hur allt beskrivs. Jag skulle rätt gärna vara skuggjägare. Om man inte var tvungen att döda en massa demoner hela tiden då...

Det går väldigt snabbt att läsa, även om det egentligen inte gjorde det för mig då jag läste så sällan. Man känner med karaktärerna och ibland är det så spännande att man ryser. Den når upp i en trea i betyg hos mig, en svag, men en trea. (En trea enligt Goodreads-system är "Liked it") Jag kommer fortsätta läsa den här serien tills jag verkligen inte gillar mer, så jag tror att jag antagligen kommer läsa slut den.

Jag är inte nöjd med den här recensionen, och förväntar mig inte heller att någon annan ska vara det. Men ibland skriver man inte-särskilt-bra -recensioner, okej? Är bara så kluven kring den och minns heller inte mycket av någon anledning. Jag tror att den anledningen kan vara att jag inte var tillräckligt engagerad när jag läste...