Två böcker jag känner sådär för

Två "små" recensioner på två korta böcker jag känner sådär för. Recensionen på den andra är dock rätt lång...

Färglös av Chris Wooding

Jed och hans kompisgäng avskyr de färglösa. Färglös blir man om man dött men blir botad av Lazarus-serumet, ett nytt botemedel som kan rädda dem med rätt blodgrupp från att dö. Den enda sideffekten är att man inte ser ut som andra, man blir alldeles vit, en outsider, en färglös.

Det är vardag för Jed att mobba färglösa till den dag då han blir en själv.

Färglös är speciellt skriven för barn med lässvårigheter och är alltså väldigt lättläst och kort. Jag hade trott att man skulle märka det mer; att den är skriven för dem som har lässvårigheter. Att språket skulle vara enkelt och lite stabbigt, rakt på sak och obeskrivande. Men egentligen märkte man det inte så mycket. Språket känns rätt normalt, men inte så speciellt.

Handlingen är så vanlig en handling kan bli. Jag hade tänkt mig en mer dystopisk värld, men det enda likt en dystopi är lazarus-serumet. Och det faktum att det är framtid. Här är huvudkonceptet enligt mig typ rasism. En pojke som mobbar någon som är speciell och plötsligt är likadan själv och inser att de han mobbade inte är konstigare än han själv. Men trots att man sett det förr så är det ju viktigt, såna här saker, så det känns okej.

Karaktärerna hinner man inte lära känna i en sånhär bok utan de bara är där. Jag känner ingen av dem utom på ytan.

Bra skrivet om hur grymma barn kan vara, men hur man också kan förändras. Men det är inte vidare originellt och inget som stannar hos mig. Korta berättelser är inte särskilt ofta fantastiska, så är det bara. Och det är inget jag blir överraskad av. Okej och viktig, men alltför tråkig för min smak.

Tack till Argasso bokförlag för detta rec-ex!

Boktyckes läsutmaning punkt 39: Läs en bok som utspelar sig i framtiden - avklarad!

2½ av 5.

Hjärtat fortsätter att slå av Maj Lundgren

Maj Lundgrens språk är bra för att vara en 13-årings. Eller nej, men alltså det är bra för att vara nåns överhuvudtaget. Trots det lyckas det inte sticka ut i mängden, men stundtals är det vackert och jag imponeras.

Hjärtat fortsätter att slå är en sorglig historia om två tonåringar som båda upplever den värsta sommaren i sina liv. Hugo förlorar sin älskade syster och Jessica sina föräldrar. Trots att Hugo har sin mamma (och en bror i Kenya och pappa i Kanada) är han ensam, mamman vet inte hur hon ska hantera sin sorg och är borta hemifrån nästan hela tiden. Den enda kontakt hon har med sin son är via de lappar och sedlar hon lämnar på köksbänken varje dag.

Jessica flyttar till sin faster Helena och är ensam hon med. Vännerna vet inte hur de ska bemöta henne mer och lämnar henne en efter en.

Hugo och Jessica ska göra ett pararbete tillsammans och snabbt visar de varandra sin sorg och skapar en stark vänskap där de enda de har som verkligen bryr sig är varandra.

Jag antar att själva grejen med Hjärtat fortsätter att slå är att det är möjligt att fortsätta leva efter sånhärna saker. Trots att de man brytt sig om allra mest dör, betyder det inte att en själv måste sluta leva, hjärtat fortsätter att slå, helt enkelt. Huvudpersonerna lär sig av sin förlust (trots att det känns grymt) och istället för att bara stanna kvar så vill de göra något, något som har en mening.

Det var alltså meningen men boken, eller jag tolkade det så, men lyckades Lundgren förmedla de känslorna då? Både ja och nej. Jag lyckades ju förstå det där, men jag föll inte direkt pladask för berättelsen. Jag blir inte berörd. Jag sitter bara och läser för att jag gör det, inte direkt för att jag njuter.
Men jag tycker ändå inte den är dålig. Historien känns platt och karaktärerna är inget speciellt - boken är så kort att man knappt hinner säga hej till dem. Men formuleringarna, tankarna huvudpersonerna har, imponeras jag av. Jag vet inte hur jag kan gilla språket trots att jag inte berörs men jag gör det. Det är väldigt enkelt och inget speciellt men vissa meningar fastnade jag vid och tänkte "wow. Hon behärskar då iallafall språket."

Jag tycker inte direkt om att författaren valde att skriva om just 16/15-åringar, jag tycker inte det känns trovärdigt på nåt vis, sättet hon skildrar dem på. Och jag tycker inte SPOILER om att deras vänskap så snabbt blir till kärlek. Och jag tycker inte att Lundgren lyckas med att skildra kärleken ordentligt, den blir platt, som en lite onödig sak så jag hade tyckt att det varit så fint om de bara hade haft en stark vänskap. SLUT PÅ SPOILERN. Känns som att hon försöker för mycket, men inte riktigt vågar.

Jag tror att man skulle uppskatta mer som yngre och mindre erfaren läsare än jag (ja, jag tycker att jag är en rätt erfaren läsare. Är inte vi flesta bokbloggare det? ;D), för tyvärr föll denna mig inte direkt i smaken. Tempot är för lågt genom typ hela boken och sen plötsligt på slutet händer en massa. Känns rätt klyschig och lyckades tyvärr inte beröra mig. Men fin i bokhyllan kommer den vara! Älskar storleken och formatet!

Och trots att jag inte blev direkt imponerad så tror jag på Maj Lundgren. Jag tror att om hon bara fortsätter, kan hon kanske skapa nåt jag till och med förälskar mig i!

Tack så hemskt mycket till Bokförlaget Langenskiöld för detta rec-ex! (Ni var dessutom hemskt trevliga över mail, cred för det!)

Boklyckans läsutmaning punkt 53: Läs en bok av en författare som var högst 25 år då boken publicerades - avklarad!

Sträng idag, 2 av 5.