måndag 13 januari 2014

Nick & Norahs oändliga låtlista

Jag såg filmen. Tyckte den var hur gullig och mysig och färggrann och kaxig som helst och nu har jag då läst boken. Här kommer min recension, varsågoda!


En pojke och en flicka. En kväll på Manhattan. - Allt kan hända.
 
Jag tror att vi alla gissar oss till att den här ena natten kommer bli betydelsefull för både Nick oh Norah. Men vad vi inte vet är varför - hur det möts, vad som händer, får vi läsa om i boken om deras första möte.
 
Nick har gjort slut med sin flickvän och han är förkrossad. Eller ja, hon gjorde slut med honom. Han har en spelning på Norahs morbrors (var det väl?! :O) klubb med sitt gay-band (där av de fyra medlemmarna alla är 100% gay utom Nick. Han är dock så gay man kan bli utan att faktiskt vara det. Vilket är ... rätt gulligt faktiskt.)
Norah är en filmbolagsägares dotter. Hon är ute med sin bestie Caroline.
Nick ser sitt ex och ... frågar om Norah kan vara hens flickvän i fem minuter. Det han inte vet är dock att Norah faktiskt också är bekant med hans ex. Hon tackar ja genom att hångla upp honom. Och där börjar det.
 
För det första bara älskar jag konceptet! En natt, två tonåringar, det livsförändrande mötet... Jepp, orealistiskt as hell. Men ack så mysigt, så vem bryr sig?! Liksom: två helt främmande personer möts av en slump - spenderar dagen/natten tillsammans i hopp om att den ska räcka förevigt. Hur himla klyschingt är inte det? Men jag gillar det. Jag gör det verkligen.
Jag har läst två börcker nu där det här konceptet används, båda har varit skrivna av författarduon, båda har lyckats med att få det att verka äkta, hett och romantiskt. Jag gillar starkt. (Om det gått nån förbi så gillar jag kärleksböcker. Mycket.)
 
Det här var då den första boken jag läste av David Levithan. Vänta nu ... vaaaah?! tänker ni kanske? Men jag ahr bara inte ... hunnit? Och var faktiskt först under förra året jag fick veta att det alls existerar en David Levithan. Som skriver söta ungdomsböcker. Men jag har iallafall hunnit införskaffa mig två förutom den här, båda skrivna av levithan och nån annan. Den ena med Rachel Cohn och andra med John Green. Har bara inte läst än.
 
Rachel Cohn har jag inte heller läst tidigare. Eller - jag försökte med hennes Du vet var jag finns för typ ett år sen eller nåt men jag orkade bara inte. Den kändes så tung och drogig och liksom jag bara ... hängde inte med. Funderar dock på att ge den en andra chans. kan ju hända att det bara var jag som inte fattade det fina med den. Ja alltså, jag gav ju upp med den. Om nån inte fattade?
 
Hur som helst är jag hemskt glad att jag läste den här. För som sagt blev jag inte alls besviken. Älskade! Den är så sjukt gullig och karaktärerna är så sprudlande och levande! Nick - den där lite tysta men asgrymma killen alla trodde var bög men som visar sig vara skitbra på att kyssas. Norah - kaxig som fan men himla snäll och gullig och öm under ytan. Jag blev så glad av att läsa. Kändes verkligen som att jag var där - och det var så new Yorkigt, vilket jag älskar. jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att uttrycka mig så där fint som alla de där recensanterna i tidningar men jag tyckte så sjukt mycket om den.  Den är så fin och härlig och spännande och rolig och jag blir bara så glad av att läsa!
 
När jag hade gjort slut med den här väldigt orealistiska men mycket mysiga, detaljerade, heta, sprudlande romanen ville jag bara inte inse att det var slut. Jag ville ju att det skulle fortsätta! Att vi skulle ha fått mer tid för varandra! Jag ville fortsätta läsa om Nick och Norahs möten om natten. Om musiken, gay-vännerna och Beatles som visste hur det var. I wanna hold your hand. Om Nicks låttexter, kärleken och Caroline.
 
Och trots att jag sett filmen och visste hur allt skulle sluta slutade jag inte med att läsa. För boken är så mycket bättre än filmen. Så mycket mer. Och den är så ... så bra skriven och sjukt gullig och helt enkelt rätt perfekt att jag absolut inte kunde sluta läsa. Jag ville inte. Jag skulle kunna leva i Nick & Norah för alltid. Men det går inte. Och det är väl lika bra, finns ju antagligen en massa andra helt fantstiskt himlastormande underbara böcker att upptäcka. Jag vet ju det. Och inte minst av David Levitha och Rachel Cohn.
 
Känner på mig att jag verkligen kommer läsa om denna.
 
Fint citat:
 
"Vi är de som tar det här som kallas musik och placerar det i det här som kallas tid. Vi är klockslagen, vi är pulsslagen, vi är beståndsdelarna av det här ögonblicket. Och genom att göra ögonblicket till vårt, upplöser vi tiden. Vi har ingen publik. Inga instrument. Det enda vi har är kroppar och tankar och viskningar och blickar. Det här är den högsta punkt som kröner alla höjdpunkter, för det här är det som betyder något. När hjärtat rusar iväg är det här dess mål."
 
Favoritkaraktär:
 
Älskar typ alla. Nicks gay-kompisar gilar jag verkligen men ... Norah. Så kaxig, you go girl!
 
Av Rachel Cohn & David Levithan
Översättning: Hanna Larssson
Originaltitel: Nick & Norah's infinite playlist
Serie: - (även om Cohn och Levitha skrivit andra böcker ihop)
Utgivningsår: 2010 i pocket på Pocketförlaget (2006 på engelska) vet inte när på Xpublishing, men 2009-10
Sidantal: 197
Förlag: Pocketförlaget/Xpublishing
Genre: Kärlek
Ålder: 13+
Övrigt: Finns som film:
 
 
Vet inte om den där trailern är bra men orkar inte kolla så..YOLO! Okej njae, det passade inte där men jaja.
 
Är förresten rätt nöjd med den hä recensionen. Vad tycker ni?

 

6 kommentarer:

  1. Jätte fin recension!

    Jag har taggat dig att göra en tag: http://www.dolasbokblogg.blogspot.se/2014/01/5-fragor-om-bockerna-i-din-bokhylla-tag.html

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag har taggat dig till "5 frågor om böckerna i din bokhylla"taggen, eller vad man nu ska kalla den ;) http://bookfinger.blogspot.se/2014/01/tag-5-fragor-om-bockerna-i-din-min.html

    SvaraRadera
  3. Nej men, det ser ut som om jag är person nr.3 som taggar dig. Jaja, du är taggad i alla fall.

    http://iktorosbocker.blogspot.com/2014/01/enkat-fem-fragor-om-bocker.html

    SvaraRadera
  4. Bra recension!
    Jag läste själv den här boken härom veckan faktiskt, men jag tyckte inte alls om den.

    SvaraRadera