Låt vargarna komma

 

Okej -

jag har ingen aning om vad jag ska skriva. För jag har ingen aning om vad jag tyckte.

Låt vargarna komma handlar om kärlek. Förbjuden kärlek. Alltför starka känslor för dem det inte är meningen att man ska ha starka känslor för.

Och jag vet inte vad jag ska skriva.

För jag älskar språket - är helt kär i det på grund av känslan jag får när jag läser. Det kunde inte ha varit mer perfekt. Och jag älskar karaktärerna - de är alla så djupa och vilsna och färgsprakande på samma gång och jag vill bara ge dem en kram och säga: Ryck upp dig! Försök! Allt ordnar sig! (Eller det där försök är väl mest till Junes och Gretas föräldrar. För jag vill att de ska försöka. Försöka förstå båda sina döttrar. Försöka se att det inte bara är June som är speciell.

Det är June vi får följa. Hon skriver i jag-form om de förbjudna känslorna för hennes morbror - hennes morbror som dog i aids och var bög -, om de motstridiga känslorna för sin syster - Greta som ibland verkar hata June och ibland är hur snäll som helst -, om hur hon och Greta brukade leka föräldralösa när deras föräldrar var inne i skattesäsongen och kommer hem sent. Om när hon festar för att Greta vill, trots att June inte gillar att festa. Om Ben Dellahunt och drakar & demoner. Om skogen med vargarna.

Vi får följa med henne när hon lär känna Finns (hennes morbror) "speciella vän" som hon inte visste något om innan hon såg honom utanför kyrkan på Finns begravning.

 

Men nåt är det som får mig ... som inte känns helt rätt. Jag kan inte sätta fingret på varför men av någon anledning tyckte jag inte så mycket om den här som jag hade velat. Antingen hade jag alldeles ENORMA förhoppningar på den eller så ... var den bara inte my cup of tea. Eller jo. Typ fem sjättedelar var my cup of tea.

Okej. Jag tycker att det där med att June är kär i sin morbror är konstigt. Det gör jag. Men det kan väl inte bara vara det?! Eller har jag bara bestämt mig för att den inte var perfekt, bäst? Jag gillade den. Jag faktiskt älskade. Men inte till 100%.

Jag skrev tidigare att om slutat var perfekt så skulle jag nog älska så mycket som jag ville. Och slutet var perfekt. Vad är det då?

 

Jag tror att en anledning kan vara att jag läste den för långsamt. Jag fick liksom inte den där enorma kolossala läsupplevelsen som jag får om jag sträckläser en bra bok i timmar. För den här läste jag i ett sträck i säkert högst en timme. Och då hann jag få upp de där lågan - jag hann bli sådär jag vill läsa det här och aldrig sluta men jag hann inte ... älska och följa med och lära känna och komma ihåg. Jag kom ärligt talat inte ihåg mycket när jag sen nästa dag skulle fortsätta läsa. Jag kommer inte ihåg precis allt nu heller. Jag kommer ihåg handlingen. Och känslan språket ger. Men inte det jag kände för detta här mästerverk till bok.

 

Jag tror att för att jag skulle få ut det mesta av den här så borde jag isolera mig från omvärlden med en kopp kakao, en skön filt och en dyna i så långa tider det tar för mig att läsa slut den. När jag är klar så skulle jag antagligen ha ögonen vidöppna av förundran, rödsprängda av gråt och hjärtat fyllt av kärlek.

 

Alla relationer hit och dit är det som gör den här boken. Till och med relationen familjen Elbus har till sina grannar berättar något om dem. Den relationen känns lika viktig som relationen June hade till Finn. Och som den hon kommer att ha till Finns speciella vän - Toby.

Toby gillar jag så sjukt mycket. Han känns så snäll rakt igenom och att det som hänt drabbar honom av alla människor är bara för förfärligt. (SPOILER!) Att han genom alla år har haft kontakt med June på avstånd - utan att hon vetat om det är också så sjukt fint. (SLUT) Att han vill lära känna June så desperat, att han är lite vilsen och kanske inte direkt inser att June skolkar från skolan för att träffa honom. Det gör honom så fin - han är verkligen en underbar karaktär. Och hans guldfingrar..! ♥ Finn gillar jag också. Så himla mycket. Även om han är död genom hela boken så lär man känna honom genom June och Toby. Genom Junes minnen och Tobys berättelser. Genom deras känslor förstår man ju att han var fantastisk. Måste ha varit.

June fastanade jag faktiskt inte helt för. Antingen är hon för lik mig eller så är hon inte alls lik mig. Jag vet faktiskt inte riktigt ... för jag kände igen mig i henne, men sen kände jag inte igen mig alls ibland. Sen är hon så himla mänsklig. Så otroligt äkta så jag tror på att hon existerar av hela mitt hjärta. Men det betyder inte att jag måste gilla henne. Det betyder att hon är en av historiens bästa bokkaraktärer nånsin.

Greta gillar jag ... mycket! Jag vet. Det är henne jag borde vara arg på. Hon gör ju nästan inget fint genom hela boken! Eller? Ja, det är ju dumt att hon är så otroligt elak mot June. Men jag tror - och man förstår det - att hon egentligen älskar June så otroligt mycket så hon inte klarar av att se June hitta nån annan som hon gillar mer. Greta känner sig hjälplös när hon inte har sin syster som älskar henne mest i hela världen. Och jag tycker att Greta är den intressantaste karaktär jag nånsin läst om.

 

Jag tänker inte skriva något sammanfattningsvis här i slutat av den här recensionen för det tycker jag är så tråkigt och det förstör hela recensionen.

Men ja. Den här boken gick rakt in i mitt hjärta när den var slut och den är där för att stanna. Jag kommer läsa den om och om igen och tänka på den i hela mitt liv och aldrig glömma. Liksom de flesta böcker jag läst som givits ut av Xpublishing. VARFÖR finns de inte mer?! :'(

 

(Var det jag som sa att jag inte vet vad jag tycker om Låt vargarna komma?)

 

Fint citat:

Det här är världens bästa bok att citera ifrån (liksom Förr eller senare exploderar jag, Jellicoe Road och alla de där andra jag älskar.), men jag skulle ju vilja citera hela boken! Nejmen detta älskar jag:

 

"Hon lade armarna i kors över bröstet, såg rakt in i Finns fågelblå ögon och sade att det helt enkelt var svårt att hinna med allt nu för tiden.

"Jo tack, jag vet", sade han.

Det var det som knäckte henne."

 

Och det här fastnade verkligen:

 

"Ibland är det skönt att ta den långa vägen hem."

 

Favoritkaraktärer:

Greta och Toby. Nepp, av nån anledning blev det inte Finn och June trots att jag öser min fulla kärlek till dem med!

 

Av Carol Rifka Brunt - the master of att skriva underbara karaktärer och på att mästra språket.

Originaltitel: Tell the Wolves I'm Home

Översättning: Christina Stalby

Serie: -

Utgivningsår: 2013 (engelska 2012)

Förlag: X publishing

Genre: kärlek, vänskap, familjen, vänner, viktigt, livet, döden

Ålder: 13+

Övrigt: Är det ofta så att jag i början av en recension skriver att jag inte är helt säker på vad jag gillar en bok och sen plötligt har massvis att säga? Men alltså ärligt är faktiskt det enda jg vet nu också att jag älskar den men jag vet inte varför.

Den utspelar sig förresten på 80-talet! :)

Och har världens vackraste omslag.

Säger inte mer om titeln än att jag inte förstod den alls när jag började med boken.