Flyt som en fjäril, stick som ett bi

Jag blev djupt imponerad. Jag blev djupt imponerad av det underbara språket Elin Nilsson använder i denna fina roman. Jag blev så sjukt imponerad av hur fint hon skriver om att simningen är allt för Miranda, om hur hon älskar sina vänner.

"Jag älskar dem. Alltså, jag gör det. Om det är nåt jag älskar här i livet så är det Johanna och Magge när de sitter i vår matsal och äter skinksås och pikar mig för min absurda aptit. Men det är inget man säger. På sin höjd säger man ni ser inte kloka ut och skrattar rått."

Det var ett citat som fastnade. För det är så på pricken rätt. Man känner den där kärleken för sina vänner men man säger inget och skojar bara. Och det går så rakt in i hjärtat.

I Flyt som en fjäril, stick som ett bi får vi följa 14-åriga Miranda som är sjukt lovande i simning och har två bästa vänner. Men tyvärr (liten spoiler) krashar ju kompisrelationerna efter nåt tag och simningen blir allt Miranda har. Och även där börjar det gå dåligt eftersom hon mår så dåligt på grund av att hennes fina vänskap med Johanna gått sönder. (Slut på spoilern.)

"Vår vänskap bygger på att Johanna hjälpte mej att planera en utdragen och plågsam hämdaktion mot Filip efter att han under förnedrande former dumpat mej när vi gick i fyran. Det svetsade samman oss så hårt att vi rentav glömde av varför vi skulle genomföra den där aktionen och allt urartade i en helt sjuk vänskap. Johanna lämnade sitt tråkiga mobbargäng och jag lämnade mina två barndomsbästisar. De gav mig onda ögat i en vecka, sen gick vi vidare med våra liv. I princip."

Det låter ju fint, eller hur? Kan dock inte låta bli att inte gilla att de bara lämnade sina gamla bästisar. Jag har nämligen erfarenhet av det... Och på sjuan kom Magge.

"Henne ska vi ha, viskade Johanna i mitt öra och jag nickade. Hon är alltså inte vår maskot. mer som vårt fosterbarn. Hon piggar upp min och Johannas vänskap ungefär som parmesanost hade kunnat pigga upp skolans pastasås."

Johanna har en blogg. En rätt stor blogg verkar det som. Där hon lägger ut bilder mest hela tiden. Till exempel på en hummermåltid på en restaurang och på skolans skinksås. För att jämföra. Hon lägger ut bilder på henne och hennes vänner. På allt roligt hon gör. Och jag gillar inte Johanna. Jag tycker verkligen att hon verkar rätt ytlig. Rätt jag jag jag. Är ju möjligt att bloggen inverkat. På bloggen lägger hon även ut mindra snälla saker. Hon skriver vad hon tycker om människor bara för att få bloggläsarnas medtyckande verkar det som. Hon använder sig av att hon har många bloggläsare på ett inte så moget vis. Och nu tänker jag prata lite om bloggar.

Därför tycker jag att bokbloggar är bättre. Här uttrycker vi våra åsikter om böcker och här är det meningen att vi ska göra det. Vi vill att andra ska skriva vad de tycker. Och här sårar vi inte varandra. Men ändå kan man komma varandra nära. Via böckerna. Och jag tror att vi bokbloggare är mycket mer ärliga än de där lifestyle-bloggarna. Iallafall om de är som Johanna... För ärligt tycker jag inte väldigt mycket om bloggar där det bara står "Min smarriga frukost!" "Glass med de bästa!" "Prov:(". Eller okej. Det beror väl på. Vi är alla olika och gillar olika saker. Men lite stör jag mig på de där mitt liv är bäst! bloggarna. Och så tycker jag heller inte det är så intressant. Men det är ju verkligen olika. Och kanske läsarna gillar bilderna mest? För mycket fina bilder hittar man på såna bloggar!

Med i bilden finns även Mirandas familj. Hennes bror Elias lät bli att gå gymnasiet osh sitter i stället inne på sitt rum och spelar World of Warcraft. Han kommer aldrig ner och äter med familjen mer. Mirandas retliga bror har blivit en amöba som det inte går att nå. Och plötsligt har Mirandas mamma fått nog.

Det gör så ont att läsa om Miranda. För det är så ärligt. Det gör så sjukt i mig att läsa om när Miranda lider för vänskapen. Det gör så sjukt när hon inser vad hon själv gjort. Det gör så ont att läsa om hur man inte vet hur man ska gå vidare. Så när jag läst långsamt till mitten och sen tog upp boken igen läste jag. Och läste. Jag läste och tänkte på hur sant det var. Hur hemskt sånt är. Hur sjukt det gjorde att läsa om hennes lidande. Men att sånt går att klara sig igenom. Och även om det var bra, så är det ju tydligen inte det mera, och om någon inte vill vara med dig så är denna inte värd ditt sällskap. Och denna någon var ju tydligen inte så snäll som du trodde.

Mirandas ilska är så påtaglig. Hon är så arg på sin bror, på sig själv för att simningen går dåligt, på sina vänner, på skolan. Hon är en rätt känslig person som behöver någon som håller om henne. Men hon växer i boken. Hon lär sig hur man gör för att klara sig själv. Och jag kan se mig i henne. Jag kan starkt relatera till henne. Och det går in under skinnet.

Jag tyckte alldeles jättemycket om den här boken. Alfabeta ger ut såndärna jättebra, viktiga böcker om sanna saker som det gör sjukt att läsa. Och det här är nog den bok som det tagit mest sjukt för mig att läsa av de jag läst hittills. Jag kände så igen mig i Miranda. Samtidigt som jag inte varit med om just det där med kompisar eller simmar. Jag blev så överraskad när jag läste den på kvällen! Jag blev så glad över att jag gillade den så mycket, samtidigt som jag hatade att den är så dyster. Jag tyckte om den. Jättejättemycket. Och jag tycker att just precis DU som läser och några till ska läsa den. Nu.

Usch vad jag hatar slutet förresten. Så där irriterande sjukt dramatsikt och perfekt.

Titel: Flyt som en fjäril, stick som ett bi

Författare: Elin Nilsson

Serie: -

Sidantal: 236

Förlag: Alfabeta (Taaaaaaaaaaaack för boken!)

Genre: Vänskap, familjen, viktigt, livet