Enders spel

Enders spel handlar om barngeniet Andrew Wiggin, eller Ender, som han kallar sig. Han kommer in på en soldatskola i rymden och blir tvungen att lämna sin mordiske bror, kära syster och sina föräldrar. På soldatskolan är livet tufft. Ender gör snabba framsteg och stiger i graderna snabbare än någon någonsin gjort. Han får fiender - barn som avundas honom - men även vänner. Det är dock svårt att hålla vänskapen i shack när barnen sätts emot varandra som fiender. Och snart börjar Enders s.k. vänner att även avundas honom. Alla på stridsskolan skolas för att stå emot en framtida invasion från giftingarna, är Ender den hjälte världen väntat på?

Jag tyckte ärligt talat det verkade lite skumt med ett barngeni. Han är liksom sex år och ultrasmart. Och han tvingas utstå blodiga strider, det är rätt grymt.

Syskonkärleken och vänskapen har stora roller i boken. Det ger den mycket mer djup istället för att bara vara action. Det behövdes verkligen, för emellanåt kändes det som om det bara var strid efter strid. Och ärligt talat så var boken ganska seg ibland...samtidigt som Ender växte väldigt snabbt. Han blev flera år äldre under hela boken, och den är bara över 300 sidor lång.

Den kändes rätt episk på nåt vis. Rätt sådär att jag förstår det att den är gammal och fortfrarande blir läst. Den är liksom lite klassisk...på nåt vis.

Ender, hans storebror Peter och hans storesyster Valentine är alla hemskt intressanta och komplicerade karaktärer som lyfter boken. Relationerna Ender skapar till dem på stridsskolan är också intressanta. Det är mer alla människor och relationer än världesn öde som intresserar mig.
Jag gillar Ender som karaktär. Nej, ärligt talat tycker jag att han är en rätt fantastisk karaktär. Han känns så mänsklig och verklig när han älskar människor och gör allt för dem, hatar andra, gör saker han ångrar, tror att han håller på att bli ett monster. Det jag finner mest intressant i boken är hans uppväxt.

Det som jag ändå känns hemskt underligt är att han är så sjukt smart. Enligt boken så var/blir/är det väl vanligt under den tidsperod som boken utspelar sig i.

Den känns lite som ett Tolkien-verk. Eller okej, det enda jag läst av honom är Hobbiten, men det finns vissa likheter (om man bortser från den stora skillnaden i vilka tidsperioder de utspelar sig i). Det kändes ibland som att jag aldrig kom framåt, Modernistas böcker har sån liten text att det tar längra tid för mig att läsa, vilket leder till att jag suckar över att böckerna aldrig slutar.
Sammanfattningsvis är Enders spel en rätt episk bok. En bok jag kan förstå att räknas som en Sci-fi klassiker (även om jag inte har mycket att jämföra med). Fina människorelationer och bra huvudperson.

Det verkar som att det här är en serie, och när del två översätts till svenska kommer jag verkligen att läsa!
Slutet är dock verkligen ett slut, så undrar mycket över hur allt ska fortsätta.

- förvirrande stridsbeskrivningar
- mycket strider
- kändes som att man aldrig kom fram i själva boken även om man kom framåt i historien
+ personbeskrivningarna
+ relationerna
+ spänningen
+ slutet som verkligen överraskade!
+ känns episk

UPDATE
Läste just om slutet och okej. Det är ju verkligen ett slut. Men det fortsätter, säger ni?!
Och det kanske är en rätt rörig recension...men jo, jag läste den för typ två månader sen...

Orson Scott Card
Bild: Modernista.se

Av Orson Scott Card
Originaltitel: Ender's game
Översättare: Börje Crona
Förlag: Modernista (tack så himla mycket för boken!)
Utgivningsår: 2013 (på svenska) 1985 (originalet)
Sidantal: 334
Ålder: 11+
Genre: Spänning, Sci-fi, vänner, familjen, dystopi (typ?)
Övrigt: Går på bio nu (?)