Berövad

Gud. Vilken. Hemsk. Bok.
 

 

Ja, mina ögon var vitt utspärrade när jag läste den. För det var så hemskt, så sjukt oförståeligt, så otroligt otroligt. Och jag hade nog inte klarat det. Jag tror faktiskt att jag skulle gå sönder.

Angie återvänder efter tre år på scoutläger. Eller nej. Angie var på ett scoutläger när hon var tretton, skulle gå och kissa, och försvann. Tre år senare befinner hon sig på sin hemgata, utan något minne av hur hon kom dit. Hon bär på en plastkass, och i den finns för henne helt främmande föremål.

När Angie kommer in genom dörren där hemma och ser sina föräldrar blir hon allt mer förvirrad. De säger att hon varit borta i tre år och alltså är sexton. Men det är hon ju inte, hon är tretton! Spegelbilden visar dock något annat.

 

Snart måste hon inse sanningen; hon har en minneslucka på tre år. De måste försöka ta reda på var Angie varit och varför. Men är Angie beredd på att ta reda på sanningen?

Ni kan antagligen tänka er att hennes historia visar sig vara hemsk, varför skulle den annars vara en bok? Men ni kan absolut inte på långa vägar tänka er det här. För det är helt sjukt.

Samtidigt som Angie försöker få reda på vad hon gjort de senaste tre åren så tvingas hon uthärda kompiskonflikter, gamla pojkvänner, nyfunnen vänskap och kärlek. Hon tvingas vara sexton utan att veta vad hon gjort som 13,14 och 15 åring.

 

Det är rena...jag vet inte, typ fängelset?...att läsa. Man blir så uppslukad av historien och jag läste långt in på natten. Det är spännande och hemskt och emellanåt romantiskt och när jag ska börja sova tror jag att jag är Angie och känner mig rädd. Men jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att vara henne. Inte i min vildaste fantasi. Men Liz Coley har fått mig att förstå bättre. Och jag visste inte att det fanns sånhärna fall, men det gör det tydligen. Och jag blir så arg för att människor kan göra så mot andra. Så fruktansvärt arg och besviken. Vart är mänskligheten på väg?!

 

Angie gillar jag egentligen inte jättemycket. Hon känns lite för gnällig. Men sen är hon ju så sjukt stark och gör kloka val och så så jag tycker ändå hon är helt okej. Jag faller inte pladask för någon av karaktärerna, de är rätt tråkiga, men samtidigt väldigt verklighetstrogna.

 

Det gick väldigt snabbt att läsa, trots att det finns rätt mycket text på varje sida så kom man fort framåt.

 

Det här är verkligen inte en feel good-bok, man får magont och gråter till och med en skvätt (det som dock enligt mig var mest rörande var när Angie återförenades med gamla bekanta...), men den är viktig. Så sjukt viktigt och på nåt vis vackert skriven. Mycket mer spännande än man kanske tänker sig, plötsligt får man veta nåt som man verkligen inte tänkt sig och blir alldeles till sig. Av olycka.

Jag vet inte om man direkt får klart för sig vad jag egentlige tyckte. Men sammanfattningsvis så var den hemskt bra, trots att den var svår att läsa (liksom inte så att den hade svårläst text, men det var så hemskt), man ville veta hur allt hängde ihop, hur det skulle gå, man var som fastnaglad, helt isolerad från verkligheten. Och så ska väl böcker vara? Man vill väl lite rymma ifrån verkligheten när man läser? Här lyckas det, men Angies verklighet är ju knappast bättre. Tycker att alla borde läsa!

 

Tycker det här är så bra som står på baksidan:

"En skrämmande och fascinerande psykologisk triller om följderna av övergrepp. Men också om att våga acceptera den man är, eller snarare - delarna av vilka man består."

 

Av Liz Coley

Originaltitel: Pretty Girl -13

Översättare: Carina Jansson

Utgivningsår: 2013

Förlag: B.Wahlströms (Tack för boken!!)

Sidantal: 303

Genre: Triller, vänner, viktigt, kärlek, familjen, övergrepp

Ålder: 13+