Mitt bultande hjärta

Av Alf Kjetil Walgermo
Översättare: Ylva Kempe
Originaltitel: Mitt bankade hjarte
Utgivingsår: 2013 på svenska, 2011 på norska
Förlag: B.Wahlström (Tack så mycket för boken!!)
Sidantal: 207
Genre: Kärlek, vänskap, familjen, livet, döden
Passar denna ålder enligt mig: 11-15

Mitt bultande hjärta handlar om Amandas sommarlov, somarlovet då hon var nästan fjorton år. Om att plötsligt få veta att man har ett sviktande hjärta, om att vara sjukt kär i den nya killen på paralellklassen, om att börja sjuan och om vänskap. Om att spela Zelda och simma. Om att vara rädd för döden. Mitt bultande hjärta är en historia om livet, om ett liv där varje hjärtslag kan vara ens sista.

I början gillade jag den nog inte så mycket som jag hoppats på. Jag tyckte att Amanda var väldigt barnslig, jag tyckte att språket inte var så hemskt bra och att hennes kärlek till David kändes oäkta. Den kändes som en "kärlek vid första ögonkastet" förälskelse. Jag gillade inte karaktärerna, och inte berättelsen i stort. Den kändes liksom bara alltför barnslig.

Men så småningom började jag gilla den mer och mer, Amandas historia. Jag började bry mig om henne och David, och jag blev mer positivt inställd till hela boken.
Jag gillade nog aldrig Amanda helt, jag tycker liksom hon är alltför...full av sig själv på nåt sätt. Och det att hon tror att David inte ska gilla henns för att hon inte orkar cykla och simma som vanligt tycker jag bara är fånigt. David tycker jag också är rätt mesig. Eller jag vet inte, men väldigt underlig iallafall. Han ger hennes liksom ett Zelda spel och så spelar de Zelda tillsammans typ varje gång han hälsar på. Men samtidigt är det rätt fint. De planerar också att bygga en flotte, och samtidigt som det känns barnsligt så är det också fint.
Hur kärleken mellan David och Amanda växer är också fint. Hur deras vänskap växer fram. Dock tycker jag att det är rätt tråkigt att David redan från början visar smått intresse för Amanda, det känns liksom inte så troligt. Amandas vänskap med Jenny är vacker, och hjälper berättelsen mycket. Andra saker, som hur Amanda plötligt lär känna Lia-Lars, en gammal gubbe som är farfar till typ skolans värsting, Gekki, gör också så att berättelsen växer och får större liv.

Sammanfattningsvis gillar jag nog den här boken. Trots bristerna (förutsägbar alltfö tråkigt språk barnsliga karaktärer) jag tycker den är väldigt vacker, och den handlar om många fina människorelationer.

Förlåt för en väldigt flummig (och kort) recension, men vet inte riktigt vad jag exakt tyckte om den. Den var ibland lite sorglig, ibland väldigt trevlig och glad och ibland bara klichéig. Är glad att jag läst den, men inte någon ny favorit, som jag faktiskt lite hoppats...(mina höga förhoppningar kan ju också ha inverkat på vad jag tyckte om den :P)