Hej!
Har ju egentligen slutat skriva recensioner här typ, men igår läste jag ut Normala människor och känner att jag verkligen vill skriva en lång och rörig recension/tankespya om den. För alltså: jag ÄLSKAR den här boken.
Normala människor är Sally Rooneys andra roman och handlar om Conell och Marianne. Åh, vad jag tycker om dem. Oj, vad mitt hjärta gör ont av att tänka på dem. Conells mamma städar för Mariannes familj och trots att Marianne och Conell ibland pratar lite när Conell hämtar upp Lorraine så låtsas de inte om varandra i skolan. För i skolan är Conell omtyckt fotbollskille och Marianne anses rätt konstig.
Men så börjar de ligga, och det är någonting som känns så helt och hållet rätt med att vara tillsammans. Ändå håller de det hemligt från resten av världen, vilket tillslut får allt att gå i kras. De börjar i college, och där är rollerna plötsligt ombytta - Marianne strålar och är allas vän medan Conell mest hänger med sin rumskompis och hans vänner. Marianne skulle kunna få vem som helst och har ett gäng pojkvänner genom college men alltid hittar Marianne och Conell tillbaks till varandra, för att sedan förstöra det igen.
Och så fortsätter det.
Normala människor utspelar sig under fem år och tidshoppen är alltså stora. Vartannat kapitel är från Mariannes pov och vartannat från Connells, och ofta har det gått ett halvår mellan kapitlen. Jag tycker faktiskt verkligen om den här uppbyggnaden, för bokens fokus är helt och hållet på Conell och Mariannes relation, inget annat är särskilt relevant - det som har hänt emellan och som är viktigt för storyn kommer ändå fram genom tillbakablickar, och jag tycker att det är så skickligt gjort! Och tidsramen känns också väldigt väldigt realistisk - tänker att relationer ofta kan vara väldigt långsamma, och det kan gå långa perioder utan att man hör av sig, men när man ses igen är det som om inget hänt och man är fortfarande lika viktiga för varandra.
Åh. Ville typ gråta konstant då jag läste, av någon anledning? Typ för att det var så vackert, eller något. Mitt hjärta bara ömmade. Tycker dialogen är underbar, deras tankar känns SÅ VERKLIGA. Marianne och Connell är personer, liksom. Klart de finns påriktigt.
Älskar att det är fester och college och Irland och okej att Marianne är trasig och Connell räddar henne - det är en tråkig trope men den funkar här ändå. Jag tycker de räddar varandra. Marianne kanske inte inser det men hon räddar faktiskt Conell också gång på gång. Det är svinjobbigt att läsa om Marianne ibland, för hon gillar verkligen inte sig själv. Men det känns också som en rätt viktig grej att skildra - trasiga människor som kanske inte alltid fungerar så som samhället vill. Samtidigt känns det ju som om rätt många egentligen inte passar under kategorin _normala människor_ - vem är ens normal? Kände igen mig i rätt mycket. Kanske också därför som läsningen kändes så mycket, för att det blev rätt personligt på sina ställen - den där utanförskänslan, att inte våga tro på att någon älskar en, drömmen om något större.
Hade kanske velat att den lyfte lite mer någon gång - grät liksom aldrig och det blev aldrig SUPERMEGADRAMATISKT. Men samtidigt kändes det _realistiskt_ att det inte var så och verklighetstrogna berättelser tycker en ju om :-)
Ni måste läsa den här boken, så är det bara. Vill se serien så gärna men bävar samtidigt - tänk om allting förstörs? Glad att jag skrev detta innan åtminstone.
| Normala människor orig. Normal People | Sally Rooney 2018 övers. Klara Lindell 2019 | Albert Bonniers förlag | 332 sidor | vuxen (på snudd till unga vuxna) (jag kräver en 20-30 kategori haha) | köp hos: Adlibris, Bokus |
Har ju egentligen slutat skriva recensioner här typ, men igår läste jag ut Normala människor och känner att jag verkligen vill skriva en lång och rörig recension/tankespya om den. För alltså: jag ÄLSKAR den här boken.
Normala människor är Sally Rooneys andra roman och handlar om Conell och Marianne. Åh, vad jag tycker om dem. Oj, vad mitt hjärta gör ont av att tänka på dem. Conells mamma städar för Mariannes familj och trots att Marianne och Conell ibland pratar lite när Conell hämtar upp Lorraine så låtsas de inte om varandra i skolan. För i skolan är Conell omtyckt fotbollskille och Marianne anses rätt konstig.
Men så börjar de ligga, och det är någonting som känns så helt och hållet rätt med att vara tillsammans. Ändå håller de det hemligt från resten av världen, vilket tillslut får allt att gå i kras. De börjar i college, och där är rollerna plötsligt ombytta - Marianne strålar och är allas vän medan Conell mest hänger med sin rumskompis och hans vänner. Marianne skulle kunna få vem som helst och har ett gäng pojkvänner genom college men alltid hittar Marianne och Conell tillbaks till varandra, för att sedan förstöra det igen.
Och så fortsätter det.
Normala människor utspelar sig under fem år och tidshoppen är alltså stora. Vartannat kapitel är från Mariannes pov och vartannat från Connells, och ofta har det gått ett halvår mellan kapitlen. Jag tycker faktiskt verkligen om den här uppbyggnaden, för bokens fokus är helt och hållet på Conell och Mariannes relation, inget annat är särskilt relevant - det som har hänt emellan och som är viktigt för storyn kommer ändå fram genom tillbakablickar, och jag tycker att det är så skickligt gjort! Och tidsramen känns också väldigt väldigt realistisk - tänker att relationer ofta kan vara väldigt långsamma, och det kan gå långa perioder utan att man hör av sig, men när man ses igen är det som om inget hänt och man är fortfarande lika viktiga för varandra.
Åh. Ville typ gråta konstant då jag läste, av någon anledning? Typ för att det var så vackert, eller något. Mitt hjärta bara ömmade. Tycker dialogen är underbar, deras tankar känns SÅ VERKLIGA. Marianne och Connell är personer, liksom. Klart de finns påriktigt.
Älskar att det är fester och college och Irland och okej att Marianne är trasig och Connell räddar henne - det är en tråkig trope men den funkar här ändå. Jag tycker de räddar varandra. Marianne kanske inte inser det men hon räddar faktiskt Conell också gång på gång. Det är svinjobbigt att läsa om Marianne ibland, för hon gillar verkligen inte sig själv. Men det känns också som en rätt viktig grej att skildra - trasiga människor som kanske inte alltid fungerar så som samhället vill. Samtidigt känns det ju som om rätt många egentligen inte passar under kategorin _normala människor_ - vem är ens normal? Kände igen mig i rätt mycket. Kanske också därför som läsningen kändes så mycket, för att det blev rätt personligt på sina ställen - den där utanförskänslan, att inte våga tro på att någon älskar en, drömmen om något större.
Hade kanske velat att den lyfte lite mer någon gång - grät liksom aldrig och det blev aldrig SUPERMEGADRAMATISKT. Men samtidigt kändes det _realistiskt_ att det inte var så och verklighetstrogna berättelser tycker en ju om :-)
Ni måste läsa den här boken, så är det bara. Vill se serien så gärna men bävar samtidigt - tänk om allting förstörs? Glad att jag skrev detta innan åtminstone.
| Normala människor orig. Normal People | Sally Rooney 2018 övers. Klara Lindell 2019 | Albert Bonniers förlag | 332 sidor | vuxen (på snudd till unga vuxna) (jag kräver en 20-30 kategori haha) | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar