Let it Snow består av tre noveller, vilket gör den lite speciell att recensera ... tänkte gå igenom handlingen kort på alla tre, sedan skriva lite om alla enskilt och slutligen mitt allmänna omdöme!Let it Snow är alltså en novellsamling bestående av tre noveller: den första heter Jubilee-expressen och är skriven av Maureen Johnson, den andra Cheerleaderstormen och är skriven av John Green och den tredje heter Grisarnas skyddshelgon av Lauren Myracle. Och hela tiden tvinnas de alla ihop lite grann! Dock är de i stort sett helt fristående, men det blir ju extra mysigt så karaktärerna och miljön dyker upp på nytt!
Jubilee-expressen handlar om Jubilee vars tåg blir fast i Gracetown pga snöstormen. Det verkar inte som att tåget ska börja rulla på ett bra tag och maten i restaurangvagnen börjar ta slut så Jubilee stiger av tåget och hamnar på ett våffelhus. Hemma har Jubilee sin perfekta pojkvän som ska ha enormt julbord och inte visar något intresse alls då Jubilee ringer honom och berättar om sin situation - ja förresten, anledningen till att hon var på tåget från första början var att hennes försäldrar hamnat till polisstation.
Vid Waffle Houses disk träffar hon hursom Stuart, som var på väg till jobbet. Eftersom ingen kan ta sig någonstans i stormen så besluter de sig för att gå hem till honom istället. Med plastpåsar på händer och fötter plumsar de alltså iväg i snöyran och hamnar efter lite missöden slutligen på soffan i Stuarts hem med kakaokoppar i händerna.
John Greens novell Cheerleaderstormen handlar om tre vänner som slutar sitt filmmarathon för att köra till Waffle House i snöovädret. Anledning: Don Keun har ringt dem och informerat dem om att ett gäng cheerleaders landat där och desperat behöver ett twisterspel. Så de tar Tobins föräldrars bil och kör iväg - vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. De kör till Waffle House i hopp om att kanske hitta kärleken, eller åtminstone någon söt tjej att hänga med om så bara den natten - men det är inte alls vad som händer.
Grisarnas skyddshelgon handlar om en gnällig tjej som heter Addie. Hon har skickat ett mail till sin pojkvän-för-två-veckor-sedan om att hon vill ses, att hon ångrar allt och är hans om han vill det. Men han dök aldrig upp på Starbucks, så hon gick och klippte av sig håret, färgade det rosa och for hem för att gråta. Vilket hennes två bästisar inte stöttar till hundra procent, för Addie måste sluta tänka på sig själv och någon gång finnas där för dem också. Och det vill ju Addie, hon vill förändra sig. Så hon lovar att hämta Tegans tekoppsgris från djurbutiken på morgonen, innan någon annan så mycket som hinner titta på den. Men trots en lapp på bröstet blir det ett litet äventyr att leta reda på den där grisen. för att inte tala om Jeb ...
Jubilee-expressen tycker jag börar rätt långsamt - vilket nog faktiskt gäller för alla de här novellerna men speciellt denna tänkte jag så om. Dessutom blev jag väldigt irriterad på Jubilee och hur länge det tog för henne att inse att Noah är ett as. Plus tyckte hennes och Stuarts kärlekshistoria är megaklyschig och lite konstig pga hon är ju egentligen tillsammans med Noah under största delen av novellen? Och han är en sådan typisk *good-guy* med inga fel och om jag vore din pojkvän så skulle jag ALDRIG ... så blev rätt irriterad på den. Alltså den hade sina stunder och är väl rätt charmig och den gav definitivt lite mysig julkänsla. Men kändes superklyschig ...
John Greens novell gillade jag heller inte ALLS till en början! Störde ihjäl mig på grabbigheten och allt snack om cheerleaders etc. Plus handlingen är även här mycket klyschig. Men alltså efterhand började jag dock gilla denna mer och mer? Började gilla Tobin, JP och Greven rätt mycket på slutet plus tyckte det var kul med tävlingen och rätt söt var den ändå. Gillade spänningen som liksom lite lag i luften då en som läsare i princip hela tiden visste vad som komma skulle. Så himla klyschigt slut, som jag sa, där Tobin växer som person och allt det där men ändå fint på något vis.
Grisarnas skyddshelgon är OCKSÅ en mycket klyschig historia. Gillade verkligen inte anledningen till att tekoppsgrisen försvunnit - alltså SERIÖST. Gillade heller aldrig Addie som VERKLIGEN är en gnällspik. Vilket ju typ var meningen men aja ... gillar hursom relationen mellan henne och Tegan och Dorrie! Gillar också att hon jobbar på Starbuck vet dock ej varför? Blev megairriterad på henne och Charlie-grejen. Och slutet, som jag ju typ sa. Gillade dock gamlingarna! Och grejen med Addie och Nathan var typ rätt fint fast rätt klyschig.
Hela den här boken är så klyschig alltså GUD.
Men. Om vi ser förbi att alla karaktärer är megafåfänga och självcentrerade till en början och sedan blir SOM NYA PERSONER under mindre än ett dygn så gillade jag den här boken. Alla noveller hade en långsam början men efter ett tag kom handlingen igång och då var det stundvis nästan spännande. Språket känns väldigt John Greeniskt i hela boken, även om det också är två andra författare som skrivit. Det är liksom fullt av ironi. Hela boken skimrar av snö, våffelos, vantar, Starbucksdoft och julljus och den höjer defintivt julstämningen i en oavsett årstid. Brist på mys när en läser är det liksom inte. Bara en lyckas skita i hur himla KLYSCHIGT allt är. Sa jag att den är klyschig? Men om en är positiv är det ju inte klyschigt utan bara klassiskt.
Men omslaget är superfint. Den gick sistochslutligen rätt snabbt att läsa, vissa karaktärer var fina och gillade hur varje novell SLUTADE med ett lyckligt par, det blev liksom snyggt. Inte en bok jag minns särskilt länge, men en bok att läsa mitt i julkaoset absolut! Även om jag vill tro att det finns bättre böcker därute.
| Let it Snow | Maureen Johnson, John Green & Lauren Myracle 2008 övers. Ylva Stålmarck 2016 | Bonnier Carlsen | 332 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar