onsdag 12 oktober 2016

(M)ornitologen

Efter fem års långa väntan kom äntligen dagen då (M)ornitologen landade hos mig. Ville kasta mig över den direkt men ett litet tag fick den vänta. Med högaförväntningar började jag läsningen och i ett huj var den slut. Efter läsningen kände jag mest lite ... jaha? Det blev lite antiklimatiskt, sådär. En går och längtar och längtar och sedan är det en längtat till slut och sedan kände jag mest bara jaha?
(M)ornitologen handlar alltså om Moa vars mamma Hedvig stack när hon var liten. Nu har hon hunnit bli rätt van vid det, har en ny mamma och lillebror vill helst inte behöva tänka på att mamma lämnade. Men så en dag hör mamma ändå av sig. Hon vill träffa Moa.
Men varför skulle hon få det? Hon har inte haft något intresse av att veta av Moa på femton år men nu ska Moa plötsligt vilja mötas? Klart hon vägrar.
Otto, Moas bästis, tycker att hon ska träffa Hedvig. Ta chansen, kanske äntligen förstå? Pappa och Susanne tjatar också, säger att de stöder henne, att det är okej osv.
Och ... ja, kanske. Moa skulle ju få en chans att ställa Hedvig mot väggen en gång för alla och sedan glömma för all framtid. Så hon och Otto gör upp en plan ...

... som ger upphov till titeln. Älskar titeln! Så finurlig. Så också deras plan. Otto och Moa är superfina med varandra och deras vänskap får rätt så mycket rum men jag tycker den kunde fått mer. Gillar även bihistorien med Vispen, den hade dock också fått utvecklas lite till. Det hade i och för sig allt kunnat - vara lite mer. Historien spretar åt en massa håll och det finns storylines en kunde bygga mer på men Thydell lämnar dem bara. Då blir det lite tunt. Samtidigt gör det ju storyn mer äkta eftersom det finns en massa oavslutade storylines i verkliga livet med.

Äkta är vad jag vill kalla hela boken. Allting känns väldigt trovärdigt - människor är trasiga, mammor försvinner och en förstår inte alltid varför men det finns oftast så mycket mer till storyn. En gör saker en ångrar och blir ihop med personer en inte älskar och är rädd för att bli lämnad. Men de viktigaste sakerna finns kvar. Dessutom känns karaktärernas gestaltning väldigt on point, väldigt genomtänkt. Det finns en hel del färgglada typer och på dessa 200ish sidor får vi verkligen lära känna MOA - hennes humor, hennes prioriteringar, hur hon sköter om sina förhållanden, hennes ironiska synsätt på livet ... det här är en berättelse, men kanske framförallt ett porträtt av en flicka och hennes mamma. Ett porträtt Thydell gör jäkligt bra..

Den här mamma-dotter-relationen vi får kan jag dock inte riktigt känna igen mig i. Jag tror att det är det som står lite i vägen för att det här ska bli en bok jag attackälskar, det är mer en bok jag tycker är riktigt bra och som jag kanske främst vill sätta i mammors händer. Även andra, men det är kanske främst en "mamma-bok" (vad det nu är), tänker jag. Den blir liksom inte betydelsefull för mig på ett personligt plan.

Språket är sarkastiskt och vattentätt och det fullkomligt strålar om det. När en öppnar boken är det det första som möter en och där har hon en direkt. Moas röst grabbar tag i mig och vill inte släppa. Även om jag inte riktigt gillar yttrycket "väga orden på guldvåg" så passar det ju verkligen in här. Jag vet att Thydell jobbat med (M)ornitologen ett bra tag nu och det märks, för språket är verkligen starkt som diamant.


Den här boken lockar till slukläsning på många nivåer. En vill snabbt snabbt få veta varför och vad Vispen-grejen är. Dessutom är kapitlen rätt så korta och det är inte så mycket text per sida. En rusar igenom och sedan måste en processa allting och försöka förstå och kanske läsa om för - har jag missat något?

Det känns lite snopet, slutet. Jag tycker att jag inte fick så många svar. Samtidigt är det modigt och känns, ja, verkligt. En förstår som sagt inte alltid allt och får inte alla svar. Så funkar livet. Och det går vidare.

Jag hade gärna läst mer om vad som hände efteråt, men det hörde inte till den här historien. Jag kan ju önska mig en uppföljare men det blir nog ingen. Och samtidigt - det funkar så väldigt bra utan.
Foto: Magnus Liam Karlsson

| (M)ornitologen | Johanna Thydell 2016 | Alfabeta bokförlag | 222 sidor | 13+ | tack så väldigt mycket för det efterlängtade rec-exet, Alfabeta! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

4 kommentarer:

  1. Jättebra inlägg! Ska absolut kolla upp :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å tack vad kul att du tyckte det! JA det borde du :D

      Radera
  2. Känner också såhär kring denna boken, den var trevlig och äkta. Men inte så mycket mer. Älskar dock språket precis som du. Kram <33

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det blev liksom aldrig riktigt OTROLIGT. Men språket är ju fab. Kram!

      Radera