Jag läste Ondskans son någon gång i oktober och borde ju absolut ha recenserat den väldigt snart efter det. Vilket jag nu inte gjorde. Varför? Jaa, jag vet faktiskt inte ens riktigt det. Men ärligt talat: jag har VÄLDIGT svårt att lägga ord på mina tankar kring den här boken.
Jag lyssnade på Sally Green flera gånger på bokmässan och föll verkigen för henne som person. Hon pratade så himla fint kring sin serie, om varför den är som den är osv. Då hade jag kanske kommit halvvägs i boken och visste inte riktigt vad jag tyckte. Men när jag lyssnade på henne så VILLE jag ju absolut falla så som väldigt många andra faktiskt gjort.
Det har jag nu inte gjort hur jag än försöker vrida och vända på det.
Ondskans son handlar alltså om Nathan, resultatet av en vit och en svart häxas oförlåtliga kärlekshistoria. Den berättas inte i kronoligisk ordning utan vi får delar från här och där. Sally Green experieterar mycket med berättandet och skriver ibland med "Du"-perspektiv och ibland jagform (nej, jag vet inte vad dessa perspektiv heter påriktigt och orkar inte försöka ta reda på det heller ...). Det skapar en intressant effekt, men samtidigt känner jag att det blir lite rörigt, lite svajigt liksom. För det finns liksom ingen direkt orsak till varför hon använder det ena eller det andra vad jag kan se ..?
Så, varken de vita eller svarta häxorna gillar Nathan, pappan har han aldrig haft någon kontakt med för Marcus (pappan) är den ondskefullaste svarta magikern någonsin och de vita häxorna vill få tag på honom mer än något annat. Ändå kan inte Nathan hata sin pappa, han VILL hitta pappan, förklara för honom att han inte vill döda honom, vilket han enligt de vita kommer göra. De vita häxorna håller ständigt ett vakande öga på Nathan och när hans sextonde födelsedag närmar sig får Nathan åka på tester var och varannan dag.
Det här är alltså rätt så typiskt - svarta och vita häxor, lite kärlek, en udda pojke som tros bära på en kraft utöver det vanliga. Det vill samtidigt vara något utöver det vanliga - berättartekniken är speciell, den är väldigt urban, både de vita och de svarta häxorna verkar vara onda och det hintas om en intressant kärlekshistoria. Lyckas den då vara så unik som den vill ge sken av att vara?
Alltså ... nej. Det blir för överdrivet annorlunda och faller mest platt. Trots att det är väldigt mycket våld, olycklig kärlek och Nathan känner väldigt mycket hela tiden så lyckas inte känslorna överföras till mig. Vilket resulterar i att läsningen blir väldigt monoton och tråkig. Visst, ibland är det lite spännande. Ja, relationerna mellan Nathan och hans syskon, vita häxan Annalise, Celia, hans pappa och Gabriel är saker som gör det hela lite mer intressant. Men det når liksom inte ändå fram utan blir mest halvt.
Nu låter det ju som om jag verkligen inte gillade den här boken. Men det är egentligen inte så, jag tycker den är helt okej, jag hade bara väntat mig så mycket mer.
Jag kommer högst antagligen läsa uppföljaren ändå, för jag har den och jag har fortfarande hopp om att det kan bli lite bättre om rätt saker får ta utrymme. Dessutom är det väldigt lättläst, så alltför mycket engagemang behövs knappast ... Och jag är ju faktiskt en sucker för kärlek och magi allra oftast. (Vilket jag hoppashoppas det kommer mer av i tvåan!)
| Ondskans son (Half Bad #1) orig. Half Bad | Sally Green 2014 övers. Carla Wiberg 2015 | Bokförlaget Semic | 357 sidor | 13+ | tack så mycket för rec-exet, Semic! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar