Det här med bokens målgrupp

Jag nämner det lite nu och då - jag tycker att böcker för ungdomar definitivt kan läsas av vuxna bara för nöjets skull och att böcker "för" mellanåldern definitivt kan läsas av tonåringar. (Jag menar - HARRY POTTER!) Jag tycker det är bra med en rekommenderad yngsta ålder - passar FRÅN OCH MED t ex nio år, men att man sedan måste tillsätta ett TILL är det jag har problem med. Och jag tror det är det som också hindrar många från att plocka upp de där "ungdoms"böckerna.

En liten fingervisning tycker jag bara är bra - en 6-åring vill ju antagligen inte läsa en bok om 20-åringar, så det skulle ju vara tråkigt om man råkade köpa en sådan bok till hen. Men det är allt jag tycker det kan vara. En fingervisning. Och ja, på vissa sätt kanske det är det då Adlibris markerar sina böcker 12-15. Men nej. Det är ju inte det. Det är som att säga "Den här boken är för barnslig för dig som fyllt 16". Eh? (Jag tycker alltså det räcker med att skriva typ "rekommenderas från och med 6-år" el. dyl.)

Erfarna läsare känner ju sig själva och VET vilka böcker som passar dem, för jag säger inte att alla 16-åringar vill läsa om busiga 10-åringar. Många förstår ju att det inte är förbjudet att läsa böcker "för yngre". Jag tycker bara att alternativet ska kännas MER självklart.

Under hösten hade vi en uppgift i modersmål då vi skulle skriva en insändare - dvs en åsiktstext med fakta och åsikter om en viss sak som man var upprörd eller glad etc över. Jag skrev om det här. Jag tog rollen som skolbibliotekarie med man och barn och skrev om hennes - men samtidigt min - syn på ungdomslitteraturens krassa status bland dem som fyllt 18. (In general - absolut inte bland alla.) (För till exempel bland bokbloggarna finns det ju himla måga "vuxna" som läser en massa ungdomslitt.)

Här kommer texten:

Låt barn- och ungdomslitteraturen få mer uppmärksamhet

Jag är 32 år, småbarnsmamma och skolbibliotekarie. Jag läser ofta ungdomslitteratur, men jag gör det inte bara p.g.a. mitt jobb utan för att jag tycker det är roligt! Jag får ut något av det. På senare tid har jag faktiskt börjat föredra böcker om 13-åringar framför böcker om par i medelåldern. Är det något fel på mig då? Är jag en kvinna som vägrar inse att hon faktiskt inte är i skolåldern mer, som lever vidare som ung genom böckerna och eleverna? Nej, jag vet fullt och väl att jag inte är någon ungdom mer. Men det stoppar mig inte från att kunna uppskatta ungdomsförfattarnas moderna språk, snabba vändningar och älskvärda karaktärer.

Jag tycker inte det är konstigt alls att jag läser böcker om elvaåriga häxor, tonårsdepression, skolliv och förfärliga samhällen vid randen till undergång. Men det tycker min man, mina elever och till och med min femåriga son, som jag själv har uppfostrat! Vi lever i ett samhälle där normen är att läsa böcker om huvudpersoner i ens egen ålder, eller kanske något år äldre. Men när en når en viss ålder, kanske 20 eller så, då passar det sig inte att läsa om tolvåringar mer. Samtidigt är det inte bara det att det inte passar sig, en själv tycker ju också att en inte ska läsa så ”barnsliga” böcker, en tycker helt enkelt inte lika mycket om dem när man inte är i rätt ålder mer. Visst, så kan det också vara. Kanske man när man är femton helt enkelt inte har något intresse i att läsa om tioåringar som känns en hel livstid yngre. Det kan också vara tvärtom, att läsa om de där barnen med enorm fantasi kan kännas som att komma hem.

Jag tillhör den senare gruppen, åtminstone just nu. Jag är i en fas då jag älskar dessa böcker som onekligen är mer lättsmälta än böcker ”för vuxna” (inte alla, långt ifrån alla), men det betyder inte att de skulle vara mindre bra eller att jag inte älskar dem lika mycket som jag kan älska en klassiker. Bilderböcker kan vara djupa och jag kan uppfatta saker som en tvååring inte uppfattar, alla upplever litteratur olika beroende på livserfarenhet och ålder. Därför tror jag en enorm mängd fantastiska läsupplevelser går förlorade då barn- och ungdomslitteratur inte alls får samma uppmärksamhet som vuxenlitteraturen, den ”riktiga” litteraturen.

När man talar om litteratur på tv, i radio eller skriver om det i tidningar är det vuxenlitteraturen som uppmärksammas. Vi pratar om ungas sänkta läsförståelse men tycker ändå inte det är så viktigt att man kunde recensera någon ungdomsbok lite då och då. De som skriver för vuxna är fantastiskt duktiga och får intressanta intervjufrågor, medan ungdomsförfattare lätt ses ner på i jämförelse och får tråkiga frågor som: Varför skriver du just ungdomsböcker – varför inte, ja, t. ex. vuxenromaner?

Låt barn- och ungdomslitteraturen få mer rum i pressen och era hem, säger jag bara. Så ska ni se att den där läsförståelsen alla är så oroliga över snart ska ha nått sin tidigare nivå.

Kajsa Olin, skolbibliotekarie (OBS! OM DET FINNS EN VERKLIG PERSON SOM HETER DET HÄR *ANTAGLIGEN*, SÅ ÄR DET INTE HENNES, UTAN EN FIKTIV PERSONS ÅSIKTER.)

Jag lämnar det såhär, och hoppas kanske att ni har någon åsikt i kommentarerna för jag diskuterar gärna vidare kring ämnet!