2 x postapokalyptiskt Sverige

De två senaste delarna i Sofia Nordins postapokalyptiska serie om tonåringar som överlevt en feberepidemi som dödat majoriteten av Sveriges (och antagligen resten av världens) befolkning är nu utlästa för min del. Jag kan ju börja med att jag var lite blown away av den första delen, lite mer efter andra och alldeles kär efter den tredje.

OM DU INTE LÄST DEN FÖRSTA DELEN OCH INTE VILL BLI SPOILAD ÖVERHUVUDTAGET KAN DU HOPPA TILL OMDÖMET SOM KOMMER EFTER NÄSTA BILD, OM DU INTE LÄST ANDRA DELEN OCH INTE VILL BLI SPOILAD AV TREAN, LÄS BARA FÖRSTA STYCKET HÄR OCH HOPPA SEDAN TILL OMDÖMET.
 

I Spring så fort du kan är det Antes tankar vi får läsa. Två tjejer hittar honom och det placerar honom automatiskt i något av ett underläge men samtidigt - två TJEJER! Han bor ensam med två tjejer! Herregud alla killars dröm ju.

Ante lär långsamt känna de två tjejerna - Hedvig som bara tänker praktiskt, ordnar allting och ser till så at allt funkar och Ella, som är Hedvigs raka motsats; impulsiv, känslosam och bossig. Bekräftelsekrävande. Ante är inte van vid det här - förr var han ju osynlig, egentligen är han nog det ännu. Tyst, en som inte gör något åt saker, undviker om möjligt, inte riktigt märks, helt enkelt. Ändå har ju också han alla de där känslorna som alla andra tonåringar har - tankarna på sex (hallå TVÅ TJEJER han måste ju efter ett tag välja. Det är ju oundvikligt.), hur han själv är, ska vara, antas vara.

I Som om jag vore fantastisk är det Ella vi läser om. På radio hörde de en sändning från Umeå och hoppet väcktes i Ella - det finns flera levande! Någon annanstans! De har radio! Något annat! Så hon tar med Nora, som alla vet är kär i Ella, på en bilresa till Umeå. Men det blir en allt annat än lätt bilresa - problemet med bensin uppstår t.ex. ganska snabbt.

Ella reflekterar ständigt om huruvuda hon är snäll eller inte. Eller hon tänker kanske mer på att hon är elak, men att hon ska bli snäll. Snart. Bara hon får bestämma en sak till ...

Det jag tycker Sofia Nordin gör så himlahimla bra är att skildra dessa tonåringar. Jag kan relatera till så mycket i deras tankar, trots att deras livssituation är helt annorlunda än min. För det är ju ändå mest andra människor som påverkar oss, som vi tänker på, berörs av. Och trots att de är få, så är det ändå mycket som blir fel och trasslar till sig när dessa tonåringar ska försöka överleva utan vuxna.

I Hedvig kände jag igen mig i i behovet att alltid ha koll, i Ante känner jag igen mig i hjälplösheten och kanske blygheten till viss del. Men Ella - åh Ella - henne relaterar jag faktiskt till allra, allra mest, trots att jag kanske är lite rädd för att medge det.

Många har skrivit att det är bra att Nordin valt att skildra världens kanske inte mest sympatiske karaktär. Att det är bra att hon kan skildra det lite fula i människor så bra. Jag håller ju med dem, men ändå inte. För jag tycker faktiskt inte Ella är någon dålig människa alls. Jag tycker hon är en riktigt bra människa. Eller vad¨å bra ... mänsklig, helt enkelt. Jag menar - hon tänker ju faktiskt hemskt mycket på hur hon beter sig, hon tänker att hon ska bättra sig, sluta bestämma. Hon borde ju göra något åt det också, men hon försöker. Hon inser saker och jag blir liksom imponerad av hur bra hon kan syna sig själv. (Jag vet, hon finns inte påriktigt. Men hon skulle kunna finnas!)

 

När jag läser om Ella blir jag glad, för att jag känner igen mig. För att det är så bra att denna så kallade lite fulare karaktär också får en bok, också får tankar. Hennes tankar är så smarta också, hon tänker på massvis med grejer för boken består ju mest av tanke hit och tanke dit. Okej jag skulle kunna skriva om Ella i en evighet tydligen, men kanske det får räcka nu?

 

Det jag känner igen mig i är iallafall liksom ... bekräftesebehovet. Hur det trots att jag kan vara ganska bossig och stark och fräsig blir jag som försöker krypa under de andras fötter. Finnas där och skämma bort. För att jag vill att någon ska tycka om hela mig, precis som Ella vill. Det känns faktiskt lite utelämnande det här, att jag erkänner hejvilt att jag är som Ella. I så många avseenden. Så är vi ju annorlunda också - för jag tänker ändå lite mer än hon, jag är inte riktigt lika impulsiv, mer osäker.

 

Ante relaterar jag inte till alls på samma sätt. Han är tystlåten och lite blek och efter Spring så fort du kan känner jag faktiskt inte honom så hemskt mycket bättre än innan. Han förblir tyst och blek. Men jag tycker ändå om att läsa om honom, väldigt mycket. Det där om ensam med två TJEJER som jag skrev om innan (lite ironiskt, kanske ni märkte?) tar upp väldigt mycket av Antes tankar. Trots att jag kanske verkade lite ... nedlåtande när jag skrev om det innan så tycker jag faktiskt det är helt okej. Faktiskt nästan bra, och ganska självklart. För det är ju förstås så de flesta killar skulle tänka, det är bara bra att Sofia Nordin tar fram det och skriver om det. Det blir så äkta - allting känns så äkta, speciellt alla karaktärer. De är genomsyrade av påriktigt.

 

Men tankarna på Hedvig och Ella är ändå inte de ända Ante tänker. Han reflekterar också över hur han själv är, över hur han var, vad andra tyckte och vad de tycker nu. Och tycker Ella bara om mig för att jag är allt som finns att välja på?

Något annat, förutom karaktärerna som jag verkar ha tillägnat hela den här recensionen åt, som Sofia Nordin behärskar, är språket. De är riktigt vackert skrivna, dessa böcker om ett trasigt Sverige fullt av död. En lite vemodig och trasig stämning vilar över hela berättelsen och tempot är ganska långsamt. Det är inte direkt actionfyllt, men jag läser vidare gärna för det för att jag gillar karaktärerna och överlevnadsinslagen (och språket då). (Som också finns i Nordins Äventyrsveckan.)

 

Om ni nu inte förstått att jag gillar dessa böcker något otroligt så måste jag vara väldigt dålig på at yttrycka mig, men iallafall: Sofia Nordin är en ytterst skicklig författare. Det har jag fått bevisat för mig gång på gång. Först i Natthimmel, sedan i Det händer nu och bara för att jag inte kunde få nog i Äventyrsveckan som jag kanske inte gillade riktigt lika mycket. Och nu i denna serie. Denna serie jag kommit att gilla mycket mer än jag någonsin trodde. Det här är riktigt bra svensk litteratur. Riktigt riktigt bra, och fortsättningen kan inte komma fort nog.

Nu måste jag sluta, trots att det finns massor jag fortfarande skulle vilja nämna; som miljöerna, hur perfekt titel "Som om jag vore fantastisk" är enligt mig, hur jag lär mig saker som jag Absolut kan ha nytta av, hur himla mycket research Nordin måste ha gjort, om hon inte själv varit intresserad av sånthär tidigare. Men nu lägger vi stopp, så får jag babbla vidare när jag läst nästa del.



Foto: Sara Moritz

| Spring så fort du kan | Sofia Nordin 2014 | rabén&sjögen | 209 sidor | 11/13+ | Bokus, Adlibris, CDon |

| Som om jag vore fantastisk | Sofia Nordin 2015 | rabén&sjögren | 188 sidor | 11/13+ | Tack så mycket för rec-exet!! | Bokus, Adlibris, CDon |

En sekund i taget
Äventyrsveckan 

Alla är ju föräldralösa här, så detta får bli min bok till Kaosutmaningen #28. Så passar Som om jag vore fantastisk med sin fem ord långa titel till Janas & Hannahs läsutmaning #5 och Spring så fort du kan är utgiven 2014, alltså passar den till punkt 56.