Katherine-teorin

Jag börjar känna Green nu, känner jag. För som i Pappersstäder så finns det en rätt så nördig, lite utstött, men kanske inte direkt mobbad (iallafall inte som han själv medger) kille som trånar efter en ouppnåelig flicka i Katherine-teorin, den senaste av Greens böcker som har översätts till svenska, och som jag läst.

 

Den här boken är skriven före succén TFiOS och är inte på långa vägar lika storslagen som Greens internationella genombrott.


Förlåt de konstiga fägerna och kvalitén ... kameran fick nåt konstigt fel så golvet blev helt orange hur jag än gjorde?! Så panikredigerade ... och blev kanske liite mer verklighetstroget.

Pojken vi får följa heter Colin Singleton och är ett underbarn. Så påstås det iallafall. Han har deltagit i en quiz (nåt åt det hållet iallafall) för underbarn som sändes på TV och som han vann, så han är rätt så ... rik, för sin ålder. Att Colin kan skapa anagram på sekunder och massvis med språk är ändå inte det enda med honom som sticker ut - det som verkligen utmärker honom är att alla arton tjejer han dejtat har varit döpta till Katherine. Dessutom har Katherine dumpat Colin varje gång.

 

När boken börjar har Katherine den nittonde nyligen dumpat Colin som därför är alldeles uppriven. Colins bästa vän Hassan - som är fet, vilket Green inte är sen att påpeka i boken när helst det kommer ett tillfälle - drar därför med honom på en långresa med bil. Och vem vet kanske de skaffar jobb? Resan blir inte så himla lång, för "redan" i Gutshot, Tennessee möter de på ärkehertigen Franz Ferdinands grav och blir erbjudna jobb. De lär känna Lindsey, Lindseys pojkvän DAC och hans två vänner och DACs ex Katrina. Långsamt bildas starka vänskapsband, Colin lär sig hur man lever och Hassan gör saker som är haram. Kanske hålet i Colins hjärta som Katherine XIX lämnade efter sig, någon gång, kan läka igen?

 

Som med Pappersstäder, så har jag här också lite problem med tempot. Kapitlena känns långa och utdragna och det vill liksom inte hända något överrumplande alls. Det är grabbigt, Colin är lite fånig och Hassan hemskt rolig - men varför all denna fokusering på hans storlek?! Som om jag inte fattar första gången?

 

Nåja, karaktärerna är, som för det mesta med Green, hans starka kort. De lyser med sin charmighet och är långtifrån stereotypa - samtidigt som jag faktiskt känner att de är rätt så smorda i en form? Colin är nörden, som är lite socialt inkompetent, Hassan är tjockisen och skämtaren, Lindsey söt och mystisk, Katrina fnittrig, högljudd och sexig, DAC dryg och fånig, men Lindsey gillar honom för det, DACs polare följer sin ledare, och är kanske möjligtvis bögar i hemlighet. Det känns väldigt we've seen it all before, ändå kan jag inte låta bli att gilla dem.

 

Det är hemskt mycket matta här - jag är bra på matematik och tycker det är intressant - men i en bok jag läser för nöjets skull så kan jag inte säga att det är sådär himla uppskattat, javisst, det har att göra med diagrammet som Colin försöker skapa, som har en väldigt central del i storyn, som faktiskt håller kvar mitt intresse något och som gör att handlingen känns unik. Men alltså ... jag fattar noll av det. Det är detaljerna som graven, jobbet, Lindseys mammas tampongfabrik, att Colin är halvjude och Hassan muslim som ger boken färg (men det stör mig lite att det också ska göras så big deal av ...), som gör den unik och rolig och inte bara ... meningslös.

 

Nu låter det som om jag verkligen inte tyckte om den här boken - men vet ni vad, jag gillade den faktiskt hemskt mycket! Vi kommer snart till varför.

 

John Greens språk - som är fullt av snyggt formulerade meningar, metaforer och komplicerade uppslagsord - gillar jag inte lika mycket här som jag gjort i de andra verk jag läst av honom. Ja, jag gillar det till viss del, men jag tycker också det låter för upptravat och det känns som om det är för mycket författare för lite Colin i berättarjaget. Fotnoterna, som finns på var och varannan sida, störde inte direkt min läsning då jag läste den som e-bok, och då kunde klicka på fotnoterna och snabbt se vad det var, sedan fortsätta läsa på samma ställe. Snabbt och smidigt och bra. Men de om något kändes för mycket John - de var ju faktiskt rakt igenom författare, jag kan inte hitta en endaste liten uns Colin i dem. De bara förklrar saker i boken - och ärligt talat kändes de lite överflödiga. Visst, de deltog till hela nörd-grejen och det var roligt med lite speciella ord som ju faktiskt kräver en förklaring (hatar när författare låter sina karaktärer prata t.ex. franska och jag inte fattar NÅT.), men man tröttnade, helt enkelt.

 

Något annat jag faktiskt tröttnade på efter ett tag var alla anagram Colin gjorde hela tiden. Dessutom kan ju inte anagram bli likadana på svenska som på engelska, så det blir ju lite fåniga översättningar där. På det viset är den här boken mycke svår att översätta, antar jag, och jag skulle nog rekommendera att läsa den på originalspråk för att få ut det mesta av den. Dessutom älskar Colin ordvitsar, så dem finns det gott om. Och man kan ju inte riktigt översätta dem heller.

 

Men nog klagat! Som jag sa tidigare, så gillar jag ju karaktärerna som liksom sprudlar av färg - men det som fick mig att tillslut ge den en fyra, istället för den trea jag tänkte att den var värd under det mesta av tiden, är att den blev rejält bättre på många plan på slutet. För det första; det blev mer "action", mer hände och det var inte bara ... lugnt. För det andra, karaktärerna, speciellt Colin, växte och lärde sig av vad de varit med om, som i alla Greens böcker. För det tredje; den slutade på det sätt jag vetat att den skulle sluta hela tiden, men det var så fint och bra och fint och det var John Green. Han kan ju faktiskt berätta. Riktigt bra.

 

Även om det inte är TFiOS så är det John Green, alltså en riktigt bra berättelse, kanske inte världsomvälvande, men trevlig och man blir liksom glad av att läsa den. Han har onekligen sjunkit i standard för mig, den här mannen. Men jag käner att det inte növändigtvis bara är dåligt - utan tvärtom kan vara bra! Nu kan jag nujta av hans (hoppeligen) kommande böcker utan att bli besviken, bara njuta av detaljrikedomen och alla färgerna som sprakar kring allting. Han är kanske inte den favoritförfattare jag skulle vilja att han var för mig, men jag kommer fortsätta läsa allt han ger ut. Vad det än är.

 

Fina citat:

"'Om det är en enda sak jag har lärt mig, grabben', och Colin tänkte att gamla människor alltid ville berätta för en den där enda saken som de lärt sig, 'så är det att det finns vissa människor i världen som man bara måste älska och älska och älska vad som än händer.'"

 


"Fast det är ju inte en lika bra historia om du dumpade henne. Det är åtminstone så jag kommer ihåg saker. Jag kommer ihåg historier. Jag drar en linje som förbinder alla punkter och så uppstår en historia ur det. Och punkterna som inte passar in i historien kanske bara tonar bort. Som när man upptäcker en stjärnbild. Man tittar upp men man ser inte alla stjärnor. Alla stjärnor ser bara ut som den stora jädra slumpmässiga röra som de är. Men det man vill se är figurer; man vill se historier, så man plockar dem från himlen."(markera dold text för att läsa spoiler)



Foto: Ton Keone

| Katherine-teorin orig. An Abundance of Katherines | John Green 2006 övers. Kristoffer Leandoer 2015 | Bonnier Carlsen | sidor | 13+ | tack till förlaget för den braiga e-boken! |

Förr eller senare exploderar jag (fun fact: den här recensionen är antagligen min mest lästa med sina 377 sidvisningar ;D) | Pappersstäder

Janas och Hannahs läsutmaning #8 Läs en bok vars titel innehåller ett personnamn - avklarad!
Kaosutmaningen #22 Läs en bok om att resa - avklarad! (jag tycker den räknas trots att de inte reser hela tiden - det r ju en stor del av historien liksom)