Maze Runner - I dödens labyrint

Nu har jag läst ännu en dystopi - en rätt hajpad en, som t.o.m. blev film förra året.

En pojke vaknar i en hiss och minns ingenting annat än sitt namn. Taket öppnas ovanför honom och han möter de nyfikna ansiktena hos ett femtiotal pojkar - gläntingar. En rätt stor grabb presenterar sig som Alby, ledare över gläntingarna, en av de första. En annan heter Newt, och han är nog min favorit bland alla. Inte för att jag egentligen finner nån av dem vidare speciell ... Hursomhelst så vill varken Newt eller Alby berätta något för Thomas, som pojken tror sig heta, och Thomas gör bekantskap med Chuck, en knubbig pojke runt 13 år som var "färsking" (senaste tillskottet i gruppen) tills Thomas kom. Chuck pratat väldigt mycket om väldigt lite men Thomas gillar honom iallafall. Kanske också för att ingen annan gör det.

Och nu håller det här på att bli ett fem sidor långt referat av hela bokens handling så ... moving on!

Nästa dag anländer en flicka (OMG! En FLICKA! Never happened before! (Why the heck not?!)) till gläntan, som förresten är omringad av en enorm labyrint vars utgång är okänd. Innan flickan tuppar av och hamnar i nån form av koma säger hon att allt kommer förändras, och att hon är den sista. Någonsin.

 

Så allt ställs på sin spets, Thomas känner en konstig dragning till flickan och att bli jagare (dvs en som utforskar och kartlägger labyrinten) och tycker om idén och konceptet. Det känns unikt, trots att jag tvivlar på att utgången ur det kommer vara det.

 

Jag tycker om att läsa och det går snabbt framåt, men jag faller ändå aldrig pladask för varken handlingen eller karaktärerna, även om de är rätt så välgjorda och realistiska och så. Samtidigt är de lite klyschiga och liksom ... bleka? Ingen stannar kvar hos mig vidare länge, vissa stör jag mig på och Thomas kan jag inte alls säga att jag gillar vidare mycket. Han är okej att läsa om - men också så himla tröttsam för han kan liksom allt? Och klarar av allting och fattar ingenting och ska vara så himla ädel hela tiden. Men det började jag faktiskt mest tänka efter att jag läst slut den, det störde mig inte på det viset medan jag läste - usch hoppas det inte kommer störa mig till döds i uppföljaren ..!

 

Språket gillar jag - jag har läst någonstans att det är knaggligt och ojämnt och liksom svårläst men jag tyckte inte alls det! Jag blev faktiskt riktigt överraskad av hur bra jag tycker språket är, det är riktigt välkomponerat och liksom poetiskt. Ofta - speciellt i fantasy/dystopi - är det bara handling och noll språk, men jag vet inte, nu möter jag på fint språk vart jag än vänder mig iallafall, så kanske det har blivit trendigt? Eller så har jag börjat märka det först på senare tid ... (Alltså ja, men nu också tycker jag mycket saknar ett fint språk.)

 

En annan sak speciellt jag gillar i böcker är KORTA KAPITEL. Eller ja, medellånga. Här tycker jag de har nästintill perfekt längd och går supersnabbt att läsa. Dessutom är det ofta med en halvhjärtad cliffhanger det slutar så man läser gärna vidare, även om man inte är tvungen till det för är så himla spännande.

 

Miljöärna tycker jag Dashner beskriver riktigt bra för mig och jag ser allting alldeles tydligt - blir speciellt spännande att se filmen därför, för nu har jag ju redan en mycket tydlig "film" i mitt huvud. Miljön - eller labyrinten då, är dessutom intressant, unik och spännande vilket deltar till att göra berättelsen mer levande och mångfärgad. För den känns verkligen levande! Allting - från röster till mat till karaktärer till hus kommer till liv i mitt huvud och jag tycker sistoslutligen väldigt mycket om denna första del.



Foto: Maria Wood

 

Som sagt faller jag inte paff, men jag uppskattar den mycket och vill absolut läsa vidare. Men jag kan vänta, har liksom ingen brådska just nu. (Men filmen vill jag se NUNUNU!)

 

| I dödens labyrint (Maze Runner #1) orig. The Maze Runner | James Dashner 2009 övers. Ylva Spångberg 2014 | Bokförlaget Semic | 358 sidor | 13+ | Tack så hemskt mycket för rec-exet, Semic! |