Världarna jag lever i: En sekund i taget

söndag 3 augusti 2014

En sekund i taget

Det är mitt nymålade bord som skymtar under (älskar färgen!), det är ett litet renoveringsprojekt det där, kan man säga. Kanske visar när det är klart!

Äntligen har recensionsskrivandet börjat löpa lite igen! Jag är faktiskt rätt stolt över den här rcensionen, hoppas ni gillar! :)

Plötsligt är alla döda. Mamma, pappa, Ludvig ... nej, stanna. Och Hedvig är ensam kvar - dumma, spinkiga Hedvig som inte kan något. Varför?! Alla andra är döda, tror Hedvig, och hon vill bort från döden så hon tar sin cykel och trampar till skolan där hon lassar på med förnödenheter.

Elen är borta, allt är tyst, men alla djuren lever. Dem tog inte febern. Vad är ens vitsen med att leva när man aldrig kommer få känna en annans kropp tätt intill sin? Vad är det riktigt som hänt?

Först märker inte ens Hedvig att någonting händer. Hon tror att det bara är hennes familj. Det är först när alla är döda och hon släpper Ludvigs febriga hand för sista gången och lämnar allting bakom sig som hon verkligen inser att hela världen är död. Kommentar: hur logiskt är det? Att alla dött samtidigt? Och att Hedvig verkligen tror att det är så. Om det nu är så tänker man ju att något större än en väldig våg av livsfarlig feber dragit in överallt. Typ utomjordingar. (ehm ... den femte vågen) Dessutom är det ju även hemskt logiskt att folk dör medan de cyklar eller joggar - man måste vara rätt väldigt sjuk för att tycka det är okej att dra på en joggingtur med värsta febern. No logic.

Om du inte vill ha något annat än det väsentliga spoilat så läser du inte den vita texten, om du läst eller inte bryr dig om en liten spoiler så markerar du de vita luckorna. Men det är absolut ingen stor spoiler, visste själv om det och det gjorde absolut inget.

Men. Andra grejer i berättelsen är sen igen väldigt logiska. Det som enligt mig är det bästa med boken är hur Hedvig beter sig i den här situationen. Jag relaterar verkligen till henne även om jag inte har befunnit mig i hennes ställe nånsin. Det är hemskt välgjort hur hon och Ella bygger upp sin relation, hur de bråkar och inte riktigt vet hur de ska bete sig. Att Hedvig tänker så mycket på att hon aldrig kommer få ha sex. Aldrig kommer bilda familj. Trots att alla är döda är det det hon mest är ledsen över - sin stackars längtande kropp som längtar förgäves. Vissa kanske kan tycka det är överdrivet och konstigt, och ja, kanske lite övertydligt typ, men samtidigt så kan jag verkligen tänka mig att det skulle vara sådant ungdomar (jag) tänkte på om de var i hennes ställe.

Förutom de där sprickorna i hur logisk och välbyggd berättelsen är så gillar jag inte tempot så mycket alls. Samtidigt är det väldigt trovärdigt det med - så skulle det antagligen vara. Det är mycket överlevnad, mycket tankar och väldigt lite dialog eftersom Hedvig är ensam typ över hälften av boken. Men det är bra skrivet.

Sofia Nordins språk är bra och beskrivande, men det sticker inte direkt ut i mängden. Det är liksom lite tråkigt. Tillsammans med hur mycket miljöbeskrivning och hur lite action det är gör sig inte språket så bra utan då hade det gärna fått vara mer utstickande. Det tog rätt länge för mig att ta mig igenom den här om man tittar på längden, samtidigt som det kanske inte direkt gjorde det. Det kanske mest kändes så långsamt för att det hände så lite.

Språket känns dock väldigt mycket som Hedvig och det är hemskt vackert på sina ställen. Och innebörden är ju hemskt tankeväckande, så egentligen är det hemskt duktigt skrivet.

hunnit med rätt mycket av Sofia innan och det som alltsomoftast varit starkheten i hennes böcker är att karaktärerna är så trovärdiga. Berättelserna kan vara vardagliga men ändå berö på djupet eftersom det är så trovärdigt, man känner så igen sig. Så om det är något hon kan är det se in i ungdomars själar.

Okej, så om man bortser från sprickorna i historiens hållbarhet så är det en väääldigt realistisk bok - vad som händer efter feber"attacken" och hur Hedvig hanterar allting känns hemskt verkligt. Men det här är ju ändå en bok, och en bok ska vara speciell, utstickande, så den är kanske lite för verklig för min smak. Det hade gärna fått hända mycket mer, Hedvig hade gärna fått tänka lite mer på varför världen blivit som den blivit - varför hon inte smittades och varför vissa saker fungerar och vissa inte. Istället undrar hon om hennes bröst någonsin kommer växa, om hon någonsin kommer träffa någon annan än Ella. Hon hade gärna fått vara mer ... nyfiken. Mindre trångsynt.

Dock så gillar jag Hedvigs karaktär väldigt mycket. Man får känna både den Hedvig som fanns innan katastrofen och den Hedvig hon blir. Jag älskar hennes karaktärsutveckling! Alltså hon är bara hemskt hemskt trovärdig, om än något tråkig. Ella igen är mycket mer nyfiken, och man vet liksom inte riktigt så hemskt mycket om henne. Men hon är på något vis mer huvudkaraktärs-aktig (alltså jag vet att det finns ett ord för det - vilket?!) än Hedvig. Och just därför känns det mycket mer originellt att ha denhär förut alldeles för misstrodda tjejen som nu lärt sig överleva själv som huvudkaraktär. Hennes karaktärsutveckling var verkligen fin under dessa drygt 200 sidorna!

Längden. När jag såg den i bibban blev jag helt förskräckt över hur kort den är - under 200 sidor! Då tänkte jag: det hade väl varit klokare med en tjock bok då bara än en hel serie? Men efter att ha läst den tycker jag just den här längden passade den. För det går liksom så låååångsamt och jag har inte så hemskt stor lust att läsa mera - just nu. Men slutet är väldigt bra (även om jag fått det spoilat) så jag vill ju hemskt gärna läsa vidare nu - och på det viset är det definitivt bättre med en uppföljare istället.

Jag hoppas inte den här recensionen blev för negativ och att ni inte missförstod mig! För jag gillar den faktiskt. Det är så verklighetstroget så jag typ ryser (alltså ärligt så fick jag typ dåligt samvete för att jag just skrev att Ella kanske varit en bättre huvudkaraktär. Jag tänkte att kanske Hedvig blir ledsen. Inte trovärdiga huvudkaraktärer? Knappast. Men alltså jag tycker definitivt nu att Hedvig liksom är väldigt mycket mer intressant och liksom ... mångbottnad. Ska bli roligt att följa hennes resa!), med få undantag i historiens hållbarhet och språket är bra om inte så hemskt medryckande. Det är mer en intressant och liksom diskussionsväckande bok än en bok att sluka. Och sådana behövs ju definitivt också.