torsdag 6 mars 2014

Legenden tog mig med storm

Så nu har jag då läst en till negativ framtidsskildring. Och stack den då ut bland de andra? Jag har alltså läst Matchad, Juliette-trilogin, Hungerspelen och Delirium. Sen tror jag det inte var fler..? Utom nån Piraternas fånge eller nåt som är relativt okänd. Jag snackar alltså dystopier. Jag har ärligt talat inte fastnat så himla mycket för dem. Eller, jag har gillat alla, men den enda jag verkligen älskar är Juliette-trilogin. Och kanske Hungerspelen. An någon konstig anledning vt jag inte vad jag tycker om dem längre, är lite under två år sen jag läste hela trilogin och jag tror att jag läste den alltför snabbt för att hinna memorera och älska, jag borde kanske haft en liten paus mellan alla - istället läst jag alla i ett. Jag minns dem ju förstås med hjälp av filmerna, men jag minns inte själva boken. Okej, nu känner jag att vi kom in på ett litet sidospår här, det jag skulle tala om var då Legend av Marie Lu.
 
 
Legend handlar om två ungdomar, båda är de smarta och bra på att slåss - de har en hel del gemensamt - men de kommer från helt skilda världar. Day kommer från en fattig sektor och blev underkänd i prövningen, medan June lever ett liv i lyx och fick så höga poäng man kan få i prövningen. Hon är regeringens underbarn, ingen har nånsin fått så höga poäng.
 
Day är en ökänd brottsling, tillsammans med trettonåriga Tess själ han för att överleva och med hjälp av sin smarthet förstör han för regeringen. Han mamma tror att han är död och det är bara hans storebror John som vet att han egentligen lever. Genom John ger Day pengar och andra förnödenheter till sin familj och han håller dem hela tiden under uppsikt i hemlighet. Men är Day verkligen så brottslig, är det han gör bara ont?
 
Det finns inga skäl till att Junes och Days vägar nånsin skulle korsas tills den dag då Junes bror Metias hittas död och alla tror att Day är mördaren. Då får June sitt första uppdrag - att hitta Day.
 
Vartannat kapitel är skrivet hur Junes synvinkel och vartannat ur Days, ibland befinner de sig på helt skilda platser och ibland får man läsa deras skilda tankar om vad som just hänt.
 
Som karaktärer är både Day och June bra, men jag kan inte låta bli att märka hur lika de är. Okej, det är väl lite meningen - att de levt helt olika liv men ändå är så lika. Men för mig är likheten för lika Jag hade svårt att minnas vem jag läste om och blandade bort vad som hänt vem. Men det är faktiskt nästan det enda minus jag tycker boken har.
 
Och även om de är lika, så gillar jag dem. Jag tycker om att de är så smarta och de är även smarta på det viset att de kan ta andras tankar som en möjlighet, utan att för den delen helt skippa sina egna åsikter. De är så sjukt smarta utan att för den delen vara översmarta - inte sådär som i Enders spel, där jag ibland kunde störa mig på deras ultrasmarthet även om det var meningen att de skulle vara det
 
De andra karaktärerna, som Tess, Metias, Thomas och Miss Jameson, gillar jag. Eller jag gillar kanske inte alla, men Lu kan verkligen skapa karaktärer som känns trovärdiga. Vissa desperata och rädda, andra oskyldiga och modiga. Det finns av alla de sorter, vilket är fint, ingen av karaktärerna känns lam, alla har sina speciella drag.
 
Lus språk gillar jag. Det är väldigt beskrivande, på gränsen till för mycket, men aldrig trögt eller långsamt eller dåligt. Det är vackert och flyter på bra, jag tyvker aldrig det går för långsamt framåt. Det tog ett tag för mig att läsa den, men jag tror inte att det hade med bokens tröghet att göra (det borde det ju inte, boken var ju inte trög!) utan p.g.a. min dåliga läslust och att jag ville spara på den. Jag gillade att läsa ett kapitel nu och då, ibland blev mitt ett kapitel till flera, då det var så spännande att jag inte kunde sluta.
 
Takten i boken tycker jag om, den är rätt perfekt. Spänningen hålls uppe utan att det går för snabbt och jag vill bara läsa mer.
 
Vissa av Modernistas böcker har det tagit rätt länge för mig att läsa - och jag tror att det lite grann beror på formatet, eller hur stor texten är. Men jag har heller inte älskat någon av böckerna jag läst. Men den här gillar jag, starkt. Det tog nog säkert lika länge att läsa den här också, men av någon anledning störde det mig inte här. Jag läste den i min takt och njöt av varje sekund.
 
Världen Lu byggt upp känns trovärdig så jag kan faktiskt tänka mig världen sådär efter några hundra ..? år. Även om den är hemsk och tragisk och så, som alla dysopier, så gillar jag den på nåt vis. Jag tycker om känslan jag får av den och jag älskar bilderna jag får i huvudet. Men jag är inte helt hemsk, jag vill ju verkligen inte att världen ska bli en sådan hemsk plats, nånsin.
 
Gillar att boken tar upp att det man alltid lärt sig inte alltid är det enda rätta! (Även om många andra böcker också gör det men.)
 
Jag förstår mig inte på omslaget, eller titeln för den delen heller. (Eller okej, rätt så bra förstår jag den, men titeln hade kunnat vara bättre. Samtidigt som den här känns bra, den känns sådär spännande och intresse-väckande, men jag tycker inte att den passar jättebra till innehållet.) Men jag älskar det! Dust-jacketen (om det nu heter så..) är så himla fin, den har en såndär ... mjuk yta som jag älskar! Och utan dustjacketen är boken grå med guldtext. Alla modernistas böcker känns så lyxiga! Pappret som sidorna är gjorda av känns också sådär lyxiga ... stor tumme upp för kvalité!
 
Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den här boken. Starkheterna är spänningen och det underbara språket (med mera!) medan den enda svaghet jag finner är att huvudpersonerna och deras berättarröster känns snäppet för lika för min smak. Det är på gränsen till älskar och längtar så himla mycket efter uppföljaren! Ge mig Prodigy NU!!! Slutet lämnade mig suktande efter mer och jag verkligen längtar efter att få fortsätta läsa. Saknar Legends värld redan, gjorde det genast efter att jag slagit igen boken. Så himla bra, Marie Lu, du har verkligen imponerat! (Jess, Prodigy kommer ut snaaart...:D (rättare sagt i apriiil))

Marie Lu
Foto: Modernista
Av Marie Lu
Översättning: Katarina Falk
Originaltitel: Legend
Serie: Legend #1
Utgivningsår: 2013
Sidantal: 291
Ålder: passar 13+ utmärkt men även mogna elvaåringar
Förlag: Modernista
Övrigt: Ska tydligen komma film enligt baksidan..? Roligt!
Tack så himla mycket för detta rec-ex, Modernista!

Boktyckes läsutmaning #27 Läs en debutbok - avklarad! Tyckte denna deserved den punkten, himla bra debut juh!

1 kommentar:

  1. Alltså jag har precis läst ut Prodigy och DOG! Om du gillade den här kommer du garanterat gilla Prodigy! Och omslaget är republikens symbol :) Titeln syftar på Day, som är legenden (makes more sense när en läser boken på engelska, jag har precis läst om den på engelska och fattade först nu), medan andra bokens titeln syftar på June (Prodigy = underbarn, vilket också blir tydligare på engelska).

    SvaraRadera