Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Av Sara Beischer
Originaltitel: Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Serie: -
Språk: svenska
Utgivningsår: 2013
Förlag: Ordfront förlag
Sidantal: 205
Passar åldern: 13+
Genre: Vänskap, Livet, Familjen, Verkligheten
Övrigt: Det första rec-exet jag nånsin fått av ordfront förlag, tack så sjukt mycket! :)

Boken börjar med att en vuxen Clara kommer till Sandsgård där hon växte upp för att besöka sin mamma, Berit. När hon ska åka hem är tåget försenat och på tågstationen ser hon en bekant figur. Man kan vara många färger, men han är bara blå.
Det är Christian Breken hon ser.

Men den fortsätter inte handla om hennes tid som vuxen, utan åsynen av Christian Breken gör så att minnen från uppväxttiden väller fram. Och läsaren får följa Claras tid på sjuan.

Det är år 1996.

Breken kommer ny till Claras klass när hon börjar sjuan. Med äkta Dr. Martens och lila bögjacka. Breken rånar tygaffärer med råttor som vapen. För råttor är mycket enklare än vapen att få tag på.

"Det finns råttor överallt utom på Antarktis. I hela jävla världen, utom på Antarktis." - Breken

Och Clara får vara med. Breken väljer henne.

"Jag såg dig i klassrummet innan. ditt ansikte är det enda jag minns. (...) Det finns olika sorter. Och jag har blivit riktigt bra på att nosa upp dem som tillhör mig." - Breken, första gången de pratar med varandra.

Clara dras till honom. Hon är med honom trots att hon vet att det han gör är fel. Men han godkänner henne. Han tycker om henne som hon är.
Mickan och Anna är poppistjejerna i klassen, Röen har rött hår, fullt med fräknar och ser ut som en pojke. Hon beter sig rätt mycket som en också. Mickan är elak mot Clara, men Anna verkar gilla Clara och ibland får Clara följa med hem till henne när Mickan är sjuk.

Clara är lite utanför. Hon är liksom med, men ändå inte. Hon bryr sig om skolarbetet, vilket just ingen annan gör. Och hon är duktig i skolan.
Att Clara är duktig i skolan och kunde satsa på att utbilda sig skapar motstrider hemma. Berit är städerska på sjukhuset och tycker att det viktigaste är att man har ett jobb och inte om det är bra eller inte. Berit tycker att Clara ska göra som hon. Clara är en rätt osäker och blek person. Men hon är väldigt smart och skulle ofta bara vilja skrika ut sina känslor. Jag tror att många kan känna igen sig i hennes önskan att få vara med, känna tillhörighet, men samtidigt känna att man inte hör hemma där. Att det inte är på det viset man vill vara. Samtidigt som man vill, för man vill vara som de andra. Därför blir Breken viktig för Clara. För att hon känner tillhörighet tillsammans med honom och för att han inte riktigt är som alla andra men inte verkar bry sig. Men Breken försvinner från hennes liv.

Breken är väldigt upprorisk han igen. Och egentligen är det väl bara det att de båda är lite annorlunda, utanför, som är likheten mellan Clara och Breken, som för dem till varandra. han kan skolka från skolan i flera veckor och sen plötsligt komma tillbaka. Han är elak mot lärarna och har en spindel hemma. Han är ett ... spektakel. Han visar upp sig och vill kanske med hjälp av att göra rätt galan saker visa för världen att han kan. Han klarar sig och han duger. Jag tror (OBS tror, liksom underförstått) att han kanske haft en svår uppväxt och kanske inte har det så bra ekonomiskt ställt hemma.

Det som fångar mig från första sidan är inte karaktärerna, eller ens handlingen. Det som håller mig i sitt grepp genom hela handlingen är språket. Det är språket och personskildringarna som går rakt in i mitt hjärta och orsakar magont. För det är så himla sjukt fint. Jag älskar det och fascineras av det genom hela boken. Och när boken är slut finns det bara en sak att konstatera: Sara Beischer är en mästare på att skriva.

Handlingen tycker jag också om. Och att boken till största delen utspelar sig på 90-talet tycker jag hemskt mycket om. För jag typ fascineras av det århundratalet. Eller 70- 80- 90-talet. Neonfärgerna, kasetterna, modet (som jag iochförsig mest tycker är roligt men inspireras av iallafall) musiken, filmerna ... Jag tycker det är intressant att läsa om hur samhället har förändrats.

Trots att jag typ känner Clara, Breken, Röen, Lill-Tobbe, Mickan och Anna rätt bra nu så kan jag ändå inte säga att jag just fastanade för nån av dem. Mickan är den där populära, snygga, som kan säga vad hon vill och ändå vara bäst. Anna är den där som ser upp till Mickan men egentligen vill göra det rätta, vill vara snäll mot andra. Men hon vill inte lämna Mickan för att då kanske hon blir ensam. (Anna alltså) Och Lill-Tobbe är rätt patetisk. Han dricker och håller på men får inga tjejer och så. Men han verkar ändå snäll. Och Röen hänger med dem men är kanske egentligen rätt ensam. Hon har drickande föräldrar och lite pojk-flicka. Men hon är hemskt självständig och vågar vara sig själv. Och kanske de är alltför äkta för att jag på det viset ska älska dem som jag kan älska Augustus i John Greens Förr eller senare exploderar jag. De kanske känns för nära.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i nån av karaktärerna i boken. Om det så är Berit (Claras mamma), Clara eller Sy-Inger (Handarbetsläraren), grå som en mus och som visar sig ha en helt oväntad bakgrund.

Egentligen är väl boken riktad till vuxna, men då typ hela boken handlar om Claras tid på sjuan så funkar den för yngre också, dock är den säkert bäst för 13+ isåfall. Det är väl även det att den utspelar sig på 90-talet som gör att den riktas mer till vuxna som kan känna igen sig.

På baksidan står det att den är en arbetarklassroman (...) om den svenska skolans misslyckande. Och jag förstår det inte riktigt. But I'm maybe to young to understand och där kommer igen frågan vilken åldersgrupp boken egentligen mest passar för.

Sammanfattningsvis så tyckte jag himla mycket om den. Det där med råttor var lite underligt men annars var den hemskt trovärdig. Man får ju redan i början veta att Breken kommer försvinna från Claras liv, men när det tillslut händer är det ändå sjukt sorgligt och man kan inte låta bli att önska att det slutade annorlunda. Sara Beischers språk är helt fantastiskt och jag ska absolut läsa hennes andra bok när jag blir äldre som heter Jag ska egentligen inte jobba här och så hoppas jag att hon snart kommer med en bok som passar till yngre!

Sjukt fin dikt som finns med i boken:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet ock vill kontakt till vad pris som helst." - skriven av Hjalmar Söderberg

Sång som omtalas i boken:

Creep - Radiohead