Decembergatans hungriga andar

Den här recensionen känns det som om jag flyttat framåt och framåt rätt så länge nu, men nu tänkte jag då ta i det, och skriva recensionen.

Översättare: -

Förlag: Alfabeta pocket (tack väldigt mycket för rec-exet!)

Sidantal: 189

Utgivningsår: 2009 (pocket 2010)

Ålder: 13+

Övrigt: Ulrikas debut. Även första boken jag läste av henne!:)

Jenny har en ätstörning. Hon tycker a hon är tjock, och under sommaren har hon som mål att gå ner tio kilo. Minst. Men hon tycker inte att viktminskningen syns på henne alls, och under en tågresa hem från hennes storasyster träffar Jenny Betty. Betty som är skitsmal och skittuff. Som Jenny lekte med när hon var yngre, men som hon inte sätt till sen dess. Betty som förstår, som dukar upp festmiddagar åt henne och Jenny, fräker i sig allting med Jenny och sedan spy upp det. Som vet hur det är när ingen i hela världen fattar.

Okej. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Den var super, men samtidigt så hatar jag den för vad den handlar om. För att det är så sjukt hemskt. För att den absolut inte fick mig glad. För att Jenny är så himla trög (eller egentligen är hon väl inte det, hon vill väl bara inte fatta) och inte fattar vad hon och Betty håller på med. För att Jenny går på allt som Betty säger om att det är en livstil, att man väljer själv. Jag störde mig hela tiden på att Jenny blir så irriterad på alla som undrar hur det är. De försöker ju bara hjälpa! Hon börjar leva för endast en sak; att hålla sig smal/att bli smal. Hon struntade i allt och alla utom Betty. Det kändes suckigt varje gång nån försökte hjälpa och hon bara fräste åt dem. Och hon får allt att verka negativt, hon är väldigt negativ. Så nu vet ni vad jag tyckte om Jenny. Inte världens bästa huvudkaraktär dirakt, om ni frågar mig. (Okej, hon måste ju iochförsig vara sådan, för att boken ska funka. Men ändå!) Hela tiden väntade jag på DET DÄR. Att hon skulle fatta. När slutar hon vara sådan här?!
Jennys bästis Charlie, gillade jag. Eller jämfört med Jenny iallafall. Samtidigt tyckte jag inte alls om henne. Hon hade ju kunnat försöka liiite mer, men samtidigt förstår jag. Jag skulle också ha varit rädd.
Hela historien känns jätteviktig. Den känns så äkta, trots att det är så förfärligt. Alla borde nog läsa den. Både de som har ätstörningar och de som betraktar. Skulle typ alla läsa den här, så tror jag att det kunde ha skillnad på hur många som har ätstörningar. Den skulle säkert kunna rädda nån. För alltså, den här boken får det verkligen fram, på nåt vis, hur himla dumt det är att sluta äta. Det är ingen feel good bok, verkligen inte. Och jag kan inte påstå att den får en att må så bra, men den känns viktig. Den är lite sorlig, och jag blev många gånger arg på den. Måste det vara så här Ulrika, måste det?'
Sättet Ulrika skriver på är rätt annorlunda, enligt mig. Jag kan inte komma på ett bättre ord. Men det är ett bra sätt, iallafll i den här boken. Jag tvivlar inte på att det är Jenny som skriver. Och man får känna henne, även om jag då inte är så himla förstjust i den man får känna.
Så kort sagt är det än rätt så tung bok, med många arga känslor, men den är bra, och borde läsas av ALLA.