Om nu någon kunde läsa och kommentera...

..skulle jag vara denna tacksam.

Det kändes som om en del av mig slets bort

Jag hörde det tydligt, mycket mer tydligt än man borde höra ett ljud om det kommer tio km ifrån platsen man befinner sig på.
Hon skrek. Det var inget skrik av lycka, eller av farten i en bergochdalbana. Det var ett skrik av smärta, rädsla och...nånting annat.
Jag kände smärtan. Samma smärta hon kände. Jag kände när hon slets bort från livet. Men jag kände det inte för sista gången, utan för första. Och den finns kvar där än. Kommer aldrig sluta finnas.
Först smärtade det. Det smärtade något förfärligt. Sedan var det rädsla. En rädsla av att vart andetag kunde vara det sista. Sedan var det...tomt. Det fanns ingenting. Inga känslor, ingen gråt. Bara ett tomt svart hål. Ett hål efter en saknad syster.

Nu, efteråt, känns det väldigt konstigt, det hela. Kontakten jag fick med min syster de sista sekunderna hon levde. De sista sekunderna hon andades. Jag önskar att hon kunde ha fått en fridfull död. Levt tills hon var 90 och dött av ålder. Det var så hemskt. Slutet. Slutet på våra underbara lekar, sånger och hemligheter vi delade. Jag hatade Elina för det, hatade Gud. Vad var det för mening med att ta det som var mig allra mest kärt? Min älskade syster...

- Älskling? sa mamma. Hon knackade på min dörr. Försiktigt. Som om det fanns något ömtåligt innanför. Och det fanns det ju faktiskt.
- Mmm..? sa jag.
- Du kunde väl gå till skolan i dag? Ella har ringt minst tio gånger!
Ella ja. Den mest fantastiska person som finns. Nästan lika fantastisk som Elina var. Min allra, allra, allra bästaste bästis.
- Jag ringer henne, sa jag efter en stund.
- Okej, mamma försvann från bakom dörren. Jag hörde trappan knarra när hon gick.