Forts. ( det kändes som en del av mig slets bort)

Jag ringer henne. Orden upprepades i min hjärna. Vi hade inte pratat sedan Elina dog. Jag hade hållit i mobilen minst en miljon gånger, men aldrig ringt. Tvekat en sekund för länge. Antingen hade mamma ropat att maten var klar, farmor ringt eller något annat. Jag hade bara inte ringt. Jag ville. Ville så hemskt gärna, men kunde inte. Det var som om minnet av Elina skulle gå sönder om jag sade det högt. Att hon var död. Men jag behövde inte ringa. För Ella ringde till mig. Take me down like I´m a Domino...

- Ööh...hej, sa jag försiktigt.
- Hej, sa Ella. Jag tänkte om du kanske ville prata..?                                                                                                
Och då. Allt vällde ut ur mig. Jag grät och snörvlade, förklarade hur det kändes. Hur hemskt det var. Och hon förstod. Fast hon aldrig hade mist någon hon älskat. Så kändes det. Hon tröstade och hmm:ade.
- Men du, du kan väl komma till skolan på måndag? sa hon sedan.
- Mmm...jo, vi får se. Kanske, sa jag.
På måndag. Jag skulle samla mig till måndag. Försöka att inte börja gråta när jag såg vägen. Bilarna som körde där. Lugnt och fridfullt. De gasade på utan att tänka på världens hemskheter. På att två bilar kunde kollidera, att det finns mänskor som kör trots att de druckit alkohol... De visste inte att det var så min syster dött.