Tre böcker jag läst - om _svåra_ böcker

Jag tror superofta att jag ska älska just precis den här typen av böcker - men så gör jag det aldrig. Vilken typ då? Jo, alltså, grejen är ju att jag inte ens kan förklara riktigt. Men precis sådana som Rosenregimen av Elin Bengtsson, Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson och Antiloper av Ester Roxberg. Böcker om tjejer i den där vilsna åldern mellan ung och vuxen, när man tror att man är odödlig och därför gör en massa dumt i sin desperata önskan att hitta sig själv. Så kanske man påbörjar ett destruktivt förhållande, också. Eller det verkar de åtminstone göra rätt ofta i böckerna jag läser. Allt som blir kvar av Sandra Beijer kan nog också passa in i den här kategorin.

Jag vill kalla de där böckerna svåra böcker, men det är ju bara så jag tar dem. För jag fattar dem inte --> svåra böcker. Eller okej, jag tänker också så om dem för att de nog marknadsförs lite så. Man är liksom cool och _kultiverad_ och påläst om en älskar sådana böcker. Lite sådan status har de fått, känner jag. Och nu menar jag faktiskt inte det som något dåligt, jag är ju bara bitter för att jag hopplöst gärna också vill vara en sådan person som känner att jag äntligen blir förstådd av någon då jag läser dessa böcker. Men det händer inte. Jag är mest förvirrad och tycker mest huvudkaraktärerna är jobbiga för trots att de kanske är realistiska i sin dumhet känns de inte sällan platta. Och klart jag blir irriterad på deras naivitet, ändå.

En till grej som är karakteristik för dessa böcker: språket. Det är alltid lysande och nästan poetiskt. Och kanske är det det? Kanske skapar det en så stor distans mellan mig och boken? Samtidigt är det just precis - eller nästan - som de jag vill skriva, någon gång. Okej njae jag vill nog skriva mer som Lisa Bjärbo eller Moni Nilsson eller kanske en blandning på dem och någon sånhär _svår_ författare?

Grejen med de här böckerna är också att historien verkar sakna en tydlig handling. Visst händer det grejer, men det mest bara ... är. Och för dem som faktiskt har levt ett liknande liv på högskoleinternat eller i universitetslägenhet eller på gatorna i Danmark kanske sådana böcker som skildrar den vardagen är fantastiska. Men jag har inte det. Och jag kan inte låta bli att tycka att en fantastisk författare ska få mig att känna mig som om den värld hen skriver om utan tvekan också kan vara min värld. Men jag känner aldrig det med dessa böcker. Jag fattar inte vad grejen är då jaget i Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant leker med koncepten verklighet och fiktion tillsammans med världens konstigaste pojke (för ja, trots att han beksrivs som en ung man är han en pojke i mina ögon). Okej att det är en intressant tanke och så - men jag blir bara förvirrad! Kanske är jag för logiskt lagd för att den här typens böcker ska funka för mig, helt enkelt. För att de inte berättas riktigt linjärt verkar också vara en gemensam nämnare.

Det var det om det, min utläggning kanske blev precis lika förvirrande som jag ofta finner den här typen av böcker men jag ville ändå skriva av mig lite. För jag är så frustrerad pga detta och känner mig typ ... ja men, dum? För att jag inte fattar grejen. Är jag inte tillräckligt djup, helt enkelt?

Okej en grej till! Tanken med böckerna är ofta bra - jag menar pitcharna till Allt som blir kvar (huvudpersonen blir dumpad och det är som om jorden går under), Rosenregimen (hp blir kär för förta gången påriktigt men kan inte hantera det och har svårt att inte falla in i andras ögon och känner sig kvävd i förhållandemallen osv), Antiloper (Astrid och Ellen är bästisar trots att de är totalt olika men Astrid, som oftast är en sol, har ett mörker i sig och lämnar plötsligt Ellen) och Addjstdvs (högskolemiljö, hp passar ej in och men med Honom känns världen mindre grå trots att han faktiskt inte är bra för henne) är alla bra. Det låter bra på pappret och språket är snyggt så vad är problemet? Jag tror det handlar om att det ofta blir för tunt, ändå. För mig åtminstone. För lite sidohandling, liksom. För få karaktärsdrag och för krystad dialog.

Men nu över till lite mer specifika tankar om de tre böckerna ifråga, hipphej ni är säkert ytterst taggade på det efter att jag först sågat hela genren de tillhör! *tycker faktiskt ni kan läsa omdömena med jag menar jag gillade ändå två av böckerna* Eller sågat och sågat. Vridit och vänt på, skulle jag kanske vilja säga. Det är ju bara jag som inte förstår varför jag inte gillar dem, liksom. Men hallå skriv dina tankar om (kring?) ämnet i en kommentar vetja! *Hoppas hoppas att jag inte är ensam* *alt. prove me wrong*

När Antiloper gavs ut - eller nja, måste ha varit något år efter, kring 2012 kanske? - läste jag så många översvållande recensioner på den att jag blev 100% säker på att det skulle bli min bästa bok någonsin. Så köpte jag den när pocketugåvan kom ut, men sen har den fått stå i min hylla, tills i år. Och alltså jag har läst den här historien så många gånger förut, känns det som. I så mycket bättre utförande också, eller det tycker jag åtminstone jag verkar ju egentligen vara rätt ensam med min åsikt men Jag går dit du går t.ex., någon? Eller Jag lever, tror jag? Böcker som handlar om en bästis som dör och den andra bästisen, som blir kvar och måste lära sig leva igen. Antiloper gjorde liksom inget för mig. Kanske är jag bara en känslokall sten i år i min bokläsning för alltså det är inte många böcker jag älskat men - ändå. Kanske hade jag bara helt fel förväntningar.

Ändå tyckte jag om Antiloper. Den är kort och koncis och rätt vardagsgrå men också vacker. Jag grät inte och minns knappt karaktärerna i efterhand och kommer knappast läsa den igen och jag har aldrig haft en sådan bästisrelation som den Ellen och Astrid har så kanske det också var ett problem men ja. Den lämnade mig ändå berörd, med en blandning av sorg och hopp i bröstet.

Allt det där jag sa till dig var sant, då? Ähh vet inte ens var jag ska börja var mest förvirrad största delen av tiden. Språket är ju himla fint men handlingen är så ... konstig, bara. Så twistad och jamen den vill ju vara svår och otillgänglig för oss vanliga dödliga! Det kanske är meningen att en bara ska hänga med på åkturen liksom men äh, nej. Kanske är jag för ung? tänker jag lite. Rätt vidrig historia, förresten. Så obehaglig. På så många vis!! Men bra slut. Både för att boken var slut då och jag inte behövde vara förvirrad mer men alltså slutet överlag tyckte jag var den bästa delen. Antagligen också för att saker och ting äntligen började vara förståeliga.

Rosenregimen är den jag läste senast och jag hade ändå rätt höga förväntningar pga Elin Bengtssons novell Vinterlek tycker jag är magnifik (även om den nog också, kanske, skulle passa in i den här genren svåra ung vuxen-böcker). Idén med denna tycker jag är superintressant - en massa intressanta tankar och så finns inbakade överallt och Niko känner så mycket som en 2018-person. Så helt emot allt det som är norm och som egentligen bara är påhittade modeller för allting, men samtidigt så vilsen för vad fan ska man göra då??? Hela boken känns därmed väldigt nära verkligheten, just precis såhär tänker jag det kan vara. Men trots det kände jag mig lite distanserad, hela tiden. Jag och historien och karaktärerna klickade inte riktigt, trots att de känns väldigt levande.

Jag kommer kanske inte gå och tänka på den här i evigheters evighter, men i motsats till Antiloper känns den verkligen som något nytt. Det är ingen typisk kärleksbok utan mer en skildring av en kärlek som går sönder, och det är så jobbigt att läsa om för som läsare vet man hela tiden hur det kommer sluta. Och det är så hjärtskärande realitiskt och ärligt beskrivet hur de glider isär, hur svartsjukan skadar deras kärlek, hur tilliten falnar lite för varje misstag. Hur Niko inte kan låta bli att dras till misstagen. Det här blev aldrig någon personlig läsupplevelse för mig, för den här världen och det här livet känns ändå relaitivt lång borta för mig. Och för att de här personerna, hur äkta de än må kännas, inte finns i min vardag. Varken Jonasarna eller Niko eller Toffee. Men den är ett fantastiskt hantverk, och Elin Bengtsson fortsätter vara en författare jag ser upp till, även om jag inte hänger med på allt hon skriver. (Typ ... slutet???) Vill avsluta med ett citat, förresten, från s. 172:

Om vi skulle lämna varandra i det här ögonblicket vore det som om all hittillsvarande sorg varit till ingen nytta. Det vore som om Toffee när han spelade Texas hold'em skulle ha slutat mitt i, för att han plötsligt tyckte sig ha förlorat för mycket. Ingen gör så. Nästa gång kan vara gången då man kommer fram till något som får gråten att upphöra, som ger en tårarna tillbaka, omvandlade till något fantastiskt. - Elin Bengtsson, Rosenregimen (2018)

| Antiloper | Ester Roxberg 2011 | X Publishing | 215 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Allt det där jag sa till dig var sant | Amanda Svensson 2014 | 279 sidor | 15+/vuxen-ish vad vet jag jag fattade ju inte direkt :)) | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Rosenregimen | Elin Begtsson 2018 | 220 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |