lördag 11 juni 2016

Du, bara

Woohoo jag publicerar recension på rec-dag! Himla babblig recension men så får det vara ibland oki? Oki. Är ju inte mitt fel att jag inte riktigt kan skriva sakligt om den här boken liksoooom.
Jag hade dunderhöga förväntningar på Anna Ahlunds debut Du, bara. Väntan i lite på ett halvår skapar liksom sådana. Förväntingar och förhoppningar jag trodde skulle vara omöjliga att leva upp till. Men det gjorde den ju verkligen. Och även om den inte TOTALknockade mig, då jag var förberedd, tog den mig och resten av bokbloggarvärlden med storm.

Du, bara handlar om John. Han är sexton år och ska börja på fotbollsgymnasium efter sommarlovet, bara han kommer in ... för det är ju det där med knät, som inte slutar värka och som han inte kan låta bli att anstränga trots att doktorn förbjuder. En dag berättar hans storasyster, Caroline, om Frank som jobbar i pappershandeln bredvid hennes jobb. Hon bjuder hem honom och är helt kär. Men John fastnar också för de där elektriska ögonen och människan som spelar Nick Drake när det regnar och tycker bruna M&M's är godast.

Anna Ahlund bjuder in oss i en värld full av hångel på golv täckta av godis, förvirrade känslor, trasiga relationer, takgrillning och bästisar som går i band t-shirts och gör konstverk av tidningsurklipp.

Den här boken har allt. Den har explicita sexscener, ett fantastiskt språk och underbara karaktärer. Och musikreferenser. Jag ÄLSKAR musikreferenser. Medan jag skrev första utkastet till den här recensionen lyssnade jag faktiskt på Five Leaves Left och konstaterade att det är en regnskiva. Klart den är det.

När en väl börjar läsa Du, bara finns ingen återvändo. En blir fast i karaktärerna och deras liv, som egentligen inte är något extra utan just så speciella som allas liv är. Det är nog just det jag finner så magiskt med den här boken - Ahlund sätter fingret på alla små detaljer som egentligen inte har någon större betydelse i det stora hela men som betyder allt för den enskilda människan. Som vem som sover med vem. Som en klapp på axeln. Som en kram som räcker lite längre eller att bli mästare på tecken. (Ja, kapitel 9-16 var min favoritdel. Blev helt tagen av precisheten i landetvistelsen och älskade dramaturgin där.)

Det här var slukläsning på hög nivå. Allt som hände runt omkring mig blev irrelevant och tiden bara flög iväg. Det var ett tag sedan en bok drabbade mig så som den här boken gjorde och jag hade nog läst den på en natt om jag inte haft skolavslutning nästa dag. Dessutom ville jag ju dra ut på det så länge som jag klarade av ... alltså å, jag vill ju bara läsa om den prick nu när jag skriver om den!

Jag är ju en sådan som ofta fastnar för karaktärer, men här gjorde jag det faktiskt inte så mycket. Jag vet inte riktigt varför - för de är ju helt fantastiska, egentligen. De känns otroligt verkliga, speciellt Caroline och hennes sätt mot John. Och Frank, som är blind för vad han själv gör och just därför blir så himla mänsklig och bräcklig. Samtidigt är han väldigt underbar med sina anteckningar i Räddaren i nöden, favorit M&M's och sitt dansande. Och hans bakgrund ... jag blir till tusen bitar bara jag tänker på det.

Och Elli! Elli är bästa vännen och hon hade gärna fått fler scener om jag fått bestämma ... John och Elli är verkligen bästa BÄSTA vänner. Det går att ta på kärleken mellan dem, deras relation känns så himla fin och liksom ... gammal. De förstår varandra till hundra procent, har sina egna grejer osv osv. Renheten i deras relation är avundsvärd, men ändå lyckas Ahlund få den så väldigt äkta.

Elli är så himla snäll och förstående mot John trots att hon inte alltid blir prioriterad. Älskar hennes målningar. Älskar relationen mellan henne och John. John är också fin och faktiskt mest verklig av dem alla med sitt vågiga humör, sin velighet och sina förvirrade känslor. De är som små fyrverkerier allihopa, så ja, det är klart jag älskar dem. Men de blev inte HUVUDgrejen, för det är hela historien och allt tillsammans som stal mitt hjärta.

Nu har jag ju nästan skrivit en hel recension men språket har knappt nämnts. Det är egentligen inte superutstickande, men det är helt felfritt och det finns hundratals saker jag skulle kunna strecka under. Dessutom fångar den en på ett sätt som liknar magi. En grej skrev jag faktiskt ett litet hjärta bredvid, för det var så fint (jag skriver ALDRIG hjärtan i böcker. Aldrig.):

"Man behöver inte alltid prata för att umgås."(...)"Kärleken sitter ju inte i orden." s. 266
Och just det! De explicita sexscenerna. De finns typ inte i ungdomsböcker? Förutom om det specifikt SKA vara sexnoveller, eller liknande, för unga (ja, Het, jag tänker på dig). Så himla skönt att för en gångs skull få läsa precis hur bökigt eller smidigt eller inte alls det gick. För det är ju faktiskt en stor del av en kärleksrelation, oftast. Det är ju egentligen bara konstigt att man så sällan får läsa om det.

Alltså ugh. Jag skulle kunna babbla på om allt som är fantastiskt med den här boken i en liten evighet men får väll lita på att andra tar upp andra saker och lägga punkt här. Eller snart.

Och och och! Älskar att klädstilarna beskrevs. Vet ju prick vad jag skulle kunna köpa till Elli eller Frank i födelsedagspresent nu.

Behöver jag ens säga att ni borde läsa den? Och orkar ni inte låna eller köpa ett eget ex kan ni ju testa lyckan i Johannas utlottning. *just DO IT*

Foto: Göran Segeholm
| Du, bara | Anna Ahlund 2016 | rabén&sjögren | 340 sidor | 15+ | tusen tack för rec-exet, rabén&sjögren och Anna! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

7 kommentarer:

  1. Åh vilken fin recension! Blir verkligen jättetaggad på att läsa Du, bara efter alla fina ord från dig och andra bokbloggare - men den här recensionen var verkligen inspirerande! Måste försöka få tag i boken omgående, så jag också kan få ta del av den här magiskt vackra, fina och äkta historien om kärlek.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack! Förstår dig - den har verkligen fått ett fantastiskt mottagande! Det måste du verkligen läs omedelbums!

      Radera
  2. Jag älskar, älskar, älskar den här boken och det är så skoj att det är fler som gör det! :-)

    SvaraRadera
  3. Anna är en gammal elev till min bror! Han hade henne i svenska på gymnasiet och har fått ett tack i boken! Det ska bli sååå spännande att läsa den!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, vad spännade och kul! Visst är världen liten och sådär ;D

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera