Mockingjay part 1

 

Nu har jag då sett den. Filmen jag smått längtat ihjäl mig efter men ändå inte fangirlat så mycket över. För jag minns ingenting av böckerna - inte ens om jag faktiskt gillade dem jättemycket eller ej?! Så jag har kanske varit lite skeptisk till hela Hungergames-grejen på sistone. Men jag vet ju att jag tycker filmerna är smått fantastiska - vilket Mockingjay part 1 också visade sig vara.

 

Alltså bara AAAAAARGGHH VAD JAG ÄLSKAR DEN FILMEN! Varför? För bara allt. För att Jennifer Lawrence är så perfekt, för att konceptet är så tänkvärt och trovärdigt och fruktansvärt, för att musiken är fantastisk, för att allt är så maffigt och ypperligt gjort. För att den bioupplevelsen kommer stanna med mig länge och det är nu jag förstår hur himla fantastiskt jättebra Hungerspelen faktiskt är. Att Suzanne Collins skapat ett smärre mästerverk.

 

Eftersom jag inte mindes mycket från boken satt jag som på nålar hela tiden. Det var så himla spännande, det uppfyllde hela mig och det var nära till tårar flera gånger. Och alltså ilskan.

 

Skådespelarnas prestationer är fantastiska och alltså bara: Jennifer Lawrence. Hon är SÅ HIMLA BRA! Hon är så duktig på att få fram känslor, leva sig in i rollen och bara åh. Älskar Finnick och Effie också. Peeta såg man inte så mycket av här, men jag vet ju att Josh Hutcherson som spelar honom också är duktig på det.

 

Snow var lika obehaglig som vanligt, Natalie Dormer som spelade Cressida, regissören som fixar propagandafilmerna, var riktigt underbar. Willow Shields (Prim) var underbar och hjärtskärande, alla var helt enkelt fantastiska. Här har de verkligen valt skådespelarna noga.

 

Men vet ni, i början av Mockingjay kändes Jennifer av någon anledning inte alls som Katniss. Hon var för ... skör, kanske? Men det förbättrades, och genom största delen av filmen var hon underbar.

 

Eftersom den bara var ungefär hälften av Revolt så fanns det ju risk för att bara bli en utdragen transportsträcka mot slutstriden. Men utdraget tycker jag inte alls det blev! Jag satt som sagt på helspänn hela tiden och när den var slut förstod jag det inte riktigt - även om jag faktiskt varit rätt säker på att det skulle ta slut efter den scen det gjorde det. Och alltså slutet var ju väldans typiskt och dramatiskt.

 

Lite transportsträcka kanske det blev, eftersom jag inte kände att så hemskt mycket hann hända, men bra var det. Jag var fylld av kärlek under hela filmen och gick lite som i dvala ut från salongen. Nu är bara frågan hur jag kommer klara mig innan sista (!!!!) delen kommer ...