De odödligas regler

Det är väldigt väldigt länge sen jag läste den här boken. Typ fyra månader minst ... jag har ärligt talat inte mycket annat att säga till mitt försvar än att jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva - och kan ints säga att jag ärligt vet idag.

 

 

Nå, De odödligas regler av Julie Kagawa är iallafall ännu en typisk vampyrbok där den oskyldiga tjejen faller för den bad assiga pojkvampyren. Fel. Det är den faktiskt inte alls! För här är det dystopi vi snackar, tjejen är inte ett dugg oskyldig utan kick ass som få och hon blir heller inte kär i någon vampyr - hon blir vampyren.

I en rätt avlägsen framtid har ett virus skapat så kallade smittade och människorna lever innanför murar i samhällen styrda av härskarvampyrer. Människorna är antingen slavar under vampyrerna - och får då leva ett någorlunda flott liv (=ha mat på bordet och inte bli vampyrföda) om de tjänar vampyrerna bra - eller så lever de i vampyrstädernas ytterkanter, i slummen. Ständigt jagade, ständigt vaksamma. Det är dessa människor som vägrar ge vampyrerna sitt blod, vara existens ofta är okänd. De motsätter sig sättet vampyrerna härskar på och varje dag är en kamp mot döden.

Här bor Allison Sekemoto, vår huvudperson. Föräldralös, med ett bokförråd som är hemligt för de flesta utom hennes gängmedlemmar. Det är så de lever här - i gäng på kanske fem personer som av en eller annan anledning valt att i nån mån lita på varandra. Tillsammans söker de mat, de delar sovplats och varnar om faror. Men inte måste de gilla varandra för det.

Bristen på mat finns i periferin hela tiden - och när matförrådet blir kritiskt tomt blir Allie desperat och tar sig genom avloppssymstemet till andra sidan murarna.
Här finns övergivna hus överallt - och i många av dem döda kroppar. De flesta är redan plundrade, men Allie lyckas hitta en riktig guldgruva. Gänget nöjer sig dock inte med den lilla mängd konserver Allie får med sig - utan så snart som möjligt tar sig hela gruppen på fyra personer ut till andra sidan muren.
Utanför muren är det farligt. Och är man inte tillräckligt diskret går det mycket snart illa ... och plötsligt är Allie ensam kvar - en av Dom, en odödlig.

 

Jag tycker om mycket med den här boken - men jag kan inte säga att jag föll pladask eller tycker den är sådär väldigt exceptionellt fantastisk som jag hört.

Jag har ju läst en bok av Kagawa innan - Järnkonungen - och den tyckte jag var sådär. Alltså enligt min recension ska jag typ ha älskat den på slutet men när jag tänker tillbaka på den så nej. Jag tyckte den var sådär och inte så mycket mer. Och det känns lite lika efter den här - för när jag läste tyckte jag den var riktigt bra, när jag nyss hade läst ut den kunde jag förstå ganska bra varför så många gillar den. Men nu i efterhand? Nu känns den mest lite meh. Och jag har liksom inte den blekaste varför?! För jag tycker ju om den, det vet jag ju!

Men det kan hända att den liksom ... blir lite grå bland alla dem jag gillar sådär ultramycket. Att den bleknar vid dem. Trots att den strålar under läsningen.

Allie då, huvudrollen i den här historien, berättarjaget, hon är en till sådan där "frisk fläkt" bland ungdomslitteraturens kvinnliga karaktärer. Hon är kaxig och modig, står på sig själv och ger svar på tal. Men hon misslyckas också, tvivlar, är inte supersmart eller på nåt vis utstickande egentligen. Men hon är stark i sig själv och riktigt kick-ass. Sånt tycker jag om.

Relationerna som redan finns, och de som växer fram - mellan Allie och Kanin, Zeke och Allie - tycker jag är riktigt snyggt skildrade. De är trovärdiga, växer fram lugnt men påriktigt, de är fyllda av kärlek. Dem gillar jag!

 

Och alla karaktärer - inte bara Allie - är även de hemskt fina. Väldigt, väldigt trovärdiga och personliga. Zeke och Kanin blev definitivt någon sorts favoriter och alla andra är fina de med. Älskar hur allting verkar så genomtänkt!

 

Här har vi en berättelse som inte backar för blod, slagsmål och hemskheter. Hela samhället är liksom rätt fruktansvärt rakt igenom och det är även så det skildras - rått, desperat, miserabelt, eländigt och rätt eldigt. Argt typ. Jag tycker om det. Jag älskar att Kagawa skildrat det just såhär och lyckats skapa ett samhälle som sticker ut och som jag köper. Det är riktigt snyggt.

Tempot är allt som oftast bra och fartfyllt - men visst finns det sega partier också. Allie vandrar mycket själv i boken - och visst blir det rätt tråkigt i längen att bara läsa en persons tankar även om författaren är duktig. Men de är inte så många så de stör läsningen nämnvärt. De kanske bara saktar ner den lite.

Språket tycker jag känns lite medel - ja, det är absolut bra och passar till storyn (och Allie) men det är inte så speciellt - och som den språknörd jag är blir där ju då en liten bit som fattas för att boken ska vara komplett. Men dåligt är det ju faktiskt inte alls - det är väldigt bra egentligen - beskriver allting snyggt och trappar upp spänningen grasiöst. Bara inte speciellt - men det är sällan språket i fantasy/paranormal böcker.

Jag blev nog inte besviken - var nog något åt det här hållet jag väntat mig - men blev heller inte överväldigad. Jag tycker verkligen om hur Kagawa har tagit vampyrgenren till en helt ny level och gjort dem till monster istället för glittrande prinsar. Jag tycker om Allie som karaktär och hennes utveckling uppskattas också väldigt. Den har ett djup många paranormal romance -böcker kan sakna (har kanske lite att göra med att den är en dystopi (påminner förresten lite grann om Delirium ... haha)) och karaktärerna och deras relationer är fina. Är superpepp på andra boken! (som möjligen påbörjas i kväll)

 

| De odödligas regler (Edens blod #1) orig. The Immortal Rules | Julie Kagawa 2012 övers. Helena Johansson 2013 | Harlequin | 13+ | 459 sidor | tack så mycket för rec-exet! |

 

Boktyckes läsutmaning #11 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en vampyr eller halvvampyr - avklarad!