Den femte vågen

 

Alltså när jag läst den här kände jag mest såhär: det är länge, alltså verkligen länge, sen jag läst något jag tyckt så mycket om som jag tyckte om den här boken. För jag verkligen älskar den. Jag vet egentligen inte exakt varför, men när jag stängde den så kände jag mig bara ... klar. Färdig. Fullbordad. För den var liksom verkligen det. Klar. Fullbordad. Helt perfekt.

 

Den är skriven från rätt många olika perspektiv, den första personen vi får följa är väl egentligen den riktiga huvudpersonen och hon heter Cassie. Hon är alldeles ensam efter fjärde vågen, mamman dog av influensan som kom med andra (..?) vågen och hennes pappa och lillebror får man inte genast veta vad det hänt med. Hon är hur som helst ensam och man slängs in i hennes liv av tältande, ständig vaksamhet och att inte lite på någon. Jorden har invaderats av utomjordingar, De Andra som Cassie kallar dem i sina tankar. De utrotar jordens befolkning bit för bit med hjälp av olika "vågor" och där historien tar vid äger den fjärde vågen just rum.

Man kan inte lita på någon för att De Andra tagit sig in i människors sinnen och så kallade tystare springer omkring och dödar folk. Man är helt ensam, och man måste fortsätta vara det om man ska ha en chans att överleva.

När berättelsen har introducerats och Cassie gått igenom sin bakgrund (här gick det lite långsamt och började verkligen tycka att något borde hända snart!) får man följa någon som kallar sig zombies perspektiv. Tog flera sidor för mig att ens inse att jag läste om någon annan och där tycker jag verkligen mister Yancey gjort en liten miss. Hade verkligen inte skadat att det stått typ "på en helt annan plats" "zombie" eller liknande för att visa att vi läser om någon annan. Men nej. Nå, tillslut förstod jag ju då. Och det var både klyschigt, otroligt och intressant att det var just den person det är som vi får följa.

 

Precis som man tror att man listat ut hur De Andra tänker, vem som är vad och hur alla känner så är det precis tvärtom och det är både rätt långsynt och väldigt noga uttänkt hur allt hänger ihop. Det är väldigt "mångbottnat" (eller det finns liksom lager på lager, en sak visar sig vara en helt annan osv.) och jag bara älskar det.

Yanceys språk är dessutom mycket bättre (och vackrare!) än jag väntat mig. Jag tycker väääääldigt mycket om det och även om det inte händer så mycket hela tiden så är det underbart att läsa iallafall. Det finns så hemskt många djupa tankar också och det verkligen ÄLSKAR jag! Det liksom krävs lite av läsaren att tänka, eller, man börjar iallafall göra det automatiskt av det man läser. Det här känns definitivt som en bra bok att ha långa diskussioner kring.

 

Början är rätt seg, men jag tycker verkligen man kan se över det eftersom resten av boken är såpass spännande. Jag sitter som på nålar mest hela tiden och slukar vartenda ord. Dessutom är det så himla intressant!^^ Det jag nog tycker absolut mest om med Den femte vågen är hur himla realistisk den känns. Jag köper i princip allt rakt av och det blir väldigt skrämmande därför, för efter att jag läst den här skulle jag absolut inte bli så förskräckt om det plötsligt verkligen skulle sväva ett rymdskepp från en annan dimension på himlen. Och att allting har hänt så snabbt, att Cassies liv liknade mitt innan. Men så kommer några utomjordingar som är tusen år före i allting och världen vänds upp och ner. SÅ SJUKT SKRÄMMANDE!

 

Av baksidetexten så tolkade ivarjefall jag det som att Cassie i princip skulle vara den envda karaktär vi får följa, men det är det då inte. Jag tror det finns tre eller fyra berättarperspektiv och så tycker jag att någon fick typ en sida ibland ... äh, men det finns Absolut fler karaktärer än Cassie med i bilden. Det som också är rätt intressant/realistiskt/sant/bra är att i och för sig ingen av "berättarna" riktigt litar på någon till hundra procent, på grund av tystarna. Alla funderar över om de är den enda kvarlevande människan på jorden.

Som jag skrev innan så blev jag rätt förvirrad när det plötsligt böt perspektiv, så det här med olika berättarröster kan jag heller inte säga att Yancey lyckats med helt och hållet. Men ja, de är olika och (rätt så) lätta att hålla i sär efter hand.

Hurdana de är, är ju sen en annan femma, och jag tycker de är väldigt bra. Allihop känns realistiska, sympatiska och unika på sitt sätt. Cassie är cool, Zombie är intressant och allihop är liksom ... väldigt verklighetstrogna.

När Evan presenteras tycker jag faktiskt han är riktigt creepy. Och det fortsätter han vara. SPOILER Jag tycker hellar aldrig om hans och Cassies relation. I början verkar det ju som om det mest är Evan som är kär, men när Cassie faller för honom med tycker jag bara det är så himla onödigt ... för alla vet ju att hon kommer träffa Ben senast på slutet. SPOILER SLUT.

Foto: Sue Duncan

Det är spänningen, språket, tankarna och till stor del karaktärerna och deras utveckling som gör den här historien till ett sådant toppen paket. De nästan 500 sidorna bara flög i väg och jag var nästan lite ledsen när den var slut. Den är väldigt snyggt uppbygd med tillbakablickar och spänning som trappas upp. Det är ju lite dumt att man anar ett triangeldrama på sista sidan men sånt kan man leva med när resten är så fruktanvärt bra. Bara läs.

 

(Är inte så hemskt nöjd med den här recensionen för känns som om jag upprepar mig själv hela tiden och som om jag är för negativ eftersom jag ju egentligen älskar av hela mitt hjärta. Men jag hoppas ju att ni förstått att jag tycker ni ska läsa den, det är liksom det viktigaste ..;D)

 

| Den femte vågen orig. The 5th Wave | Rick Yancey 2013 övers. Jan Risheden samma år på Rabén&Sjögren | 490 sidor | 13+ | den andra delen, Det oändliga havet, kommer ut på svenska i oktober i år (wiiiiiiiiii) | Tusen tack för rec-exet Rabén&Sjögren! |

Boktyckes läsutmaning #26 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en utomjording - avklarad!