Maria öppnade försiktigt ytterdörren. Såg mamma ligga på soffan och snarka. Hon hade troligen somnat med kaffet i handen, för nu fanns det en liten pöl kaffe på den vita mattan. Dagens tidning hade hon framför ansiktet, den höjdes och sänktes i takt med hennes snarkningar. Maria lyfte sakta bort tidningen. Hon tittade på sin mamma. Om man glömde de mörka ringarna under ögonen, rynkorna och de gula tänderna, så skulle hon faktiskt kunna tas som vacker, min mamma, tänkte Maria. Allt som behövs är väl en duktig sminkös och ett par löständer. Maria gick in i köket. En väldigt färdig mikrosoppa puttrade på spisen. Maria rörde försiktigt i den. Av att bedöma köket så verkade det som om mamma varit mitt uppe i att laga middag när hon somnat på soffan. En intressant lukt steg upp från soppan när Maria rörde i den. Hon stängde av plattan och lät soppan stå kvar. Lät det bli mammas jobb att skölja bort den motbjudande geggan från kastrullen. Maria satte sig på en stol.
- Jag orkar inte mer, sa hon rakt ut i luften. Det här är så sjukt jobbigt att det är inte klokt! Så satt hon en stund. På stolen, med händerna knäppta, som om hon bad till en Gud.
- Men Gud finns inte. Och kan inte hjälpa mig få tillbaka Sally.
Visst hade det funnits en tid då Maria, som alla andra, var lycklig. Hon hade en bästa vän, Sally, som hon delade allt med. Det var de mot världen. Men en dag hände något. Som ingen ny uppfinning i världen skulle kunna ta tillbaka. Ändra. För inget kan få tillbaka någon från det döda. Ingen såg det. Ingen vet hur det gick till, men när Maria skulle tillbaka till vattnet efter att ha värmt sig lite, var allt hon fann en kropp. En livlös kropp, som en gång varit hennes bästa vän. Hennes allt. Maria sörjde. I många veckor, månader, år. Alltid kommer hon fortsätta sörja. Inte så mycket nu längre, när det är tre år sedan det hände. Men hon minns fortfarande. Känslan då hon fann Sally. Det kommer alltid finnas ett oläkbart hål i Maria. Ett hål som hon delar med Sasha. Sasha var, kommer alltid vara, Sallys storasyster. Maria hade inte brytt sig om Sasha dittills. Men Sallys död förde dem samman. För plötsligt stod Sasha där, utanför Marias dörr, och frågade om hon fick komma in.
Jag vet, det är kort, men sen börjar ett nytt kapitel. Så annars hade det blivit lite konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar