Maria slog upp ögonen. Hon hade drömt en så fin dröm, men Josef och... Hon tittade på klockan. 09.05. Hon var försenad! Skit, tänkte Maria. Sablars... Maria klädde snabbt på sig, valde något på måfå. Hon sprang nerför trappan, in i köket, ta en macka... Pappa satt i köket. Han hade en rykande kaffekopp framför sig och läste morgontidningen. Det var en ovanlig syn, tänkte Maria.
- Hej, sa Maria försiktigt.
- Men gomorron! Kom här nu, min lilla stora flicka... sa pappa. Han lät glad. Och pigg, mycket gladare än han låtit på länge. Ändå tvekade Maria. Hon visste inte riktigt varför, men hon kände någon sorts obehag mot sin pappa. Sin pappa hon växt upp med, känt hela sitt liv. Varför ville hon inte krama honom nu? För att han var alkoholist, för att han inte kramat Maria på jättelänge, för att han inte varit på restaurang med Maria och mamma på evigheter, för att han inte kom hem på kvällarna... Nej. Maria ville inte krama honom.
- Men jag har brottom till skolan... mumlade hon, tog sin väska, jackan och skorna, och gick ut genom dörren.
Skolgården var tom. Inte ett liv. Maria gick in genom dörren och uppför trapporna. Hängde upp jackan och knackade på dörren till klassrummet. Saras röst hördes inifrån. ”Kom in” sa hon. Maria gick in i klassrummet.
- Ursäkta att jag är sen, mumlade Maria ner i golvet.
- Gå på din plats. Första dagen på sexan och tio minuter försenad, suckade Sara, men sa inte mer om det. Nåja, då var alla här då. Maria? Vill du berätta om ditt sommarlov?
Helst inte, tänkte Maria.
- Kan vi inte bara fortsätta timmen? sa hon istället.
- Öhm, javisst! sa Sara. Någon annan som vill berätta om sommarlovet?
När klockan ringde skyndade Maria ut så fort som möjligt. Ville inte riskera att Sara kom och ville ha ett sådant där ”Hur har du det hemma då?” samtal. Hon hörde någon komma springande efter sig, ökade takten lite.
- Hej, du! det var Josef. Vad ville han henne? Nej, han måste ropa på någon annan.
- Vänta! Gå inte så fort! Maria stannade, hon vände försiktigt sig om. Kunde han mena..? Nej. Eller? Han kom visserligen gående emot henne, men han kunde ju vika av när som helst.
- Du glömde den här, sa Josef. Han räckte fram något mot Maria. Hon tittade frågande på honom. På stranden. Då. Den är väl din? nu var det Josefs tur att se frågande ut.
- Ehm... joo, han höll hennes ring i handen. Hennes fåniga ring hon gjort någon gång på dagis. Den var hennes lyckosak.
- Okej, här då, Josef la den i Marias hand. Han började gå. Nu först märkte Maria att hon nog stått och stirrat. Hon tittade ner i handen. Där låg hennes ring.
- Tack! sa Maria till hans rygg, som redan var långt borta. Så himla mycket, la hon tyst till i huvudet. Josef hade pratat med henne. I skolan. Hon kände sig så där konstig igen. Lycka.
Maria gick sakta med väskan på ryggen. Gömde sig bakom det långa håret. Någon gick bakom henne. Denna någon började springa, hann upp Maria.
- Hej! sa Josef. Vart ska du?
- Hem, sa Maria tyst. Fortsatte att gå.
- Var bor du?
- Där borta, Maria nickade mot det vita tvåvåningshuset en bit bort. Hennes hus.
- Jag bor lite längre bort.
- Okej. Ville du nåt då? sa Maria, hon visste inte varför hon sa det, men varför skulle han annars ha sprungit upp henne? Fortsätt gå, tänkte hon.
- Ja, just det, Josef tystnade, han stannade. Maria stannade också. Vågade se på Josef.
- Ja?
- Jo, jag hade ju födelsedag för ett tag sen, började Josef. Hade du? Det hade jag också, tänkte Maria.
- Så jag ska ha ett litet party. Har du lust att komma? JA, JA, JA! hade Maria lust att säga. Jättegärna! Helst skulle hon krama honom också. Men hon lät bli.
- Okej, sa hon istället. När blir det då?
- Vet inte riktigt än, någon gång snart. Säger i skolan sen. Men, tja då! Josef började springa mot ett gäng som stod en bit bort och hängde. Vill du göra nåt någon dag då? Jag kommer jättegärna på ditt party, liksom är det din födelsedagsfest då? Allt det och mycket mer hade Maria lust att ropa efter Josef, men lät bli.
- Tja! sa hon bara. Hon talade till hans rygg.
Skriv gärna vad ni gillade den här delen!:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar