Väl hemma tog jag på mig en midnattsblå klänning. Den var väldigt fin. Men lite dyster. Mamma satte upp mitt hår i en hästsvans och for hit och dit i huset.
- Vi åker nu! sa pappa från köket när klockan var kvart över ett.
- Vi åker nu! sa pappa från köket när klockan var kvart över ett.
Jag satt på bänken längst fram i kyrkan. Ella satt bredvid mig.
- Snart börjar det, viskade hon. Jag nickade.
Efter en stund kom mamma och satte sig bredvid mig. Hennes ansikte var spänt. Den vita kistan låg längst fram i kyrkan. Elinas älsklingssång började spelas och prästen gick fram till kistan.
- Vi har samlats här... mer hörde jag inte, eller såg, för mina ögon var fyllda med tårar och jag ville inte höra heller. Jag gick samtidigt med alla andra fram till kistan, då hade jag tänkt säja allt från vilken fantastisk syster Elina var till vad hon kunde ha blivit. Men allt som kom var ett litet ”farväl”.
Konstigt nog kändes allt lite bättre när jag gick till min plats igen. Hålet hade inte försvunnit, men det hade krympt och märktes inte så mycket mera. Jag kände mig ledsen, förstås, men inte så förfärligt ledsen som för en minut sen. Jag torkade tårarna och följde med i hela resten av begravningen. När kistan sänktes ner i graven fällde jag några tårar, men det kändes som om jag nu kunde fortsätta leva. Som om Elina varit hålet i mitt hjärta fram till nu, då hon flugit upp till himlen. Hon satt nog där på ett av molnen och tittade ner på mig, jag log upp mot himlen där jag gick fram till bilen. Jag hade tagit farväl.
- Snart börjar det, viskade hon. Jag nickade.
Efter en stund kom mamma och satte sig bredvid mig. Hennes ansikte var spänt. Den vita kistan låg längst fram i kyrkan. Elinas älsklingssång började spelas och prästen gick fram till kistan.
- Vi har samlats här... mer hörde jag inte, eller såg, för mina ögon var fyllda med tårar och jag ville inte höra heller. Jag gick samtidigt med alla andra fram till kistan, då hade jag tänkt säja allt från vilken fantastisk syster Elina var till vad hon kunde ha blivit. Men allt som kom var ett litet ”farväl”.
Konstigt nog kändes allt lite bättre när jag gick till min plats igen. Hålet hade inte försvunnit, men det hade krympt och märktes inte så mycket mera. Jag kände mig ledsen, förstås, men inte så förfärligt ledsen som för en minut sen. Jag torkade tårarna och följde med i hela resten av begravningen. När kistan sänktes ner i graven fällde jag några tårar, men det kändes som om jag nu kunde fortsätta leva. Som om Elina varit hålet i mitt hjärta fram till nu, då hon flugit upp till himlen. Hon satt nog där på ett av molnen och tittade ner på mig, jag log upp mot himlen där jag gick fram till bilen. Jag hade tagit farväl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar