Jag gick försiktigt nerför trappan. Ville inte höras för mycket i detta dödens hus.
Det doftade hönsrisotto när jag kom ner.
- Vad det doftar gott! sa jag, utan någon vidare entusiasm.
- Vad bra då, sa mamma nästan lika entusiastiskt. Du kan hjälpa duka fram. Jag gick tyst fram till tallrikshyllan och tog ner fyra tallrikar. Men oj då. Vi var ju inte fyra mer. När jag skulle försöka lägga tillbaka den fjärde tallriken kom pappa in i köket.
- Mmm. Här doftar himmelskt, sa han och gick fram till mig. Min lilla blåsippa! sa han och rufsade mig i håret. Mamma tittade strängt på honom. Jaja, sa han och hjälpte mig med tallriken. Sådan är han. Min pappa. Rund och glad och snäll och rosig. Han har väldigt svårt för att vara ledsen. Trots att man skulle tro att en pappa vore väldigt ledsen om hans barn dött. Ja, dödats av en annan pappa. Ungefär. Man skulle tro att han skulle kräva domstol. Min mamma är annorlunda. Man skulle inte tro att de passade ihop. Men så är det väl. Att olikheter fyller ut varandra. Om den ena är varm och den andra kall, blir de tillsammans ljummet. Passligt.
Vi åt under tystnad. Pappa försökte liva upp stämningen lite med någon rolig historia, men ingen skrattade. Jag vet inte vad det var med den dagen. Var det för att det var en vecka sedan min syster dött som vi var så sorgsna? Jag vet inte. Alla andra dagar hade vi försökt överleva. Försökt vara som vanligt, med den lilla skillnaden att jag inte gick till skolan och mamma gick inte till jobbet. Men vi hade klarat oss. Ingen hade brutit ihop och börjat gråta och skrika. Pappa hade skojat vid matbordet och jag och mamma hade skrattat lite. Vi hade försökt att glömma. Ignorera sorgen.
- Hon måste begravas, sa pappa när jag och mamma hjälptes åt med disken. Hon måste få en fin begravning. Det kom som en chock för mig. Tallriken jag torkade av med handduken föll i golvet och gick i tusen bitar. Jag hade inte ens tänkt på det, att Elina måste begravas. Skulle jag klara det? Det skulle liksom vara det slutliga beviset på att hon var död. Att hon inte var på läger eller slalomresa. Att hon dött i en bilolycka på väg till simhallen.
- Ja, sa mamma efter att vi plockat upp tallriksskärvorna från golvet. Det måste hon.
PS. Tack för kommentarerna på tidigare delar! Det betyder mycket!
Det doftade hönsrisotto när jag kom ner.
- Vad det doftar gott! sa jag, utan någon vidare entusiasm.
- Vad bra då, sa mamma nästan lika entusiastiskt. Du kan hjälpa duka fram. Jag gick tyst fram till tallrikshyllan och tog ner fyra tallrikar. Men oj då. Vi var ju inte fyra mer. När jag skulle försöka lägga tillbaka den fjärde tallriken kom pappa in i köket.
- Mmm. Här doftar himmelskt, sa han och gick fram till mig. Min lilla blåsippa! sa han och rufsade mig i håret. Mamma tittade strängt på honom. Jaja, sa han och hjälpte mig med tallriken. Sådan är han. Min pappa. Rund och glad och snäll och rosig. Han har väldigt svårt för att vara ledsen. Trots att man skulle tro att en pappa vore väldigt ledsen om hans barn dött. Ja, dödats av en annan pappa. Ungefär. Man skulle tro att han skulle kräva domstol. Min mamma är annorlunda. Man skulle inte tro att de passade ihop. Men så är det väl. Att olikheter fyller ut varandra. Om den ena är varm och den andra kall, blir de tillsammans ljummet. Passligt.
Vi åt under tystnad. Pappa försökte liva upp stämningen lite med någon rolig historia, men ingen skrattade. Jag vet inte vad det var med den dagen. Var det för att det var en vecka sedan min syster dött som vi var så sorgsna? Jag vet inte. Alla andra dagar hade vi försökt överleva. Försökt vara som vanligt, med den lilla skillnaden att jag inte gick till skolan och mamma gick inte till jobbet. Men vi hade klarat oss. Ingen hade brutit ihop och börjat gråta och skrika. Pappa hade skojat vid matbordet och jag och mamma hade skrattat lite. Vi hade försökt att glömma. Ignorera sorgen.
- Hon måste begravas, sa pappa när jag och mamma hjälptes åt med disken. Hon måste få en fin begravning. Det kom som en chock för mig. Tallriken jag torkade av med handduken föll i golvet och gick i tusen bitar. Jag hade inte ens tänkt på det, att Elina måste begravas. Skulle jag klara det? Det skulle liksom vara det slutliga beviset på att hon var död. Att hon inte var på läger eller slalomresa. Att hon dött i en bilolycka på väg till simhallen.
- Ja, sa mamma efter att vi plockat upp tallriksskärvorna från golvet. Det måste hon.
PS. Tack för kommentarerna på tidigare delar! Det betyder mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar