Det kändes som om en del av mig slets bort forts.

Måndag. Kvällen före hade jag lagt min väckarklocka på väckning klockan sju. Plockat fram kläder till nästa dag och tagit en dusch. I sängen hade jag gråtit så att dynan blivit alldeles våt och smakade salt. Men det struntade jag blankt i. Jag grät för att vårt hus blivit så tyst, för att Elina var död och för att det som alla förväntade sig av mig nu, var att jag skulle gå vidare i mitt liv. Tänka att ”det som är hänt är hänt” och strunta i att min syster dött. Okej, kanske inte strunta, men att jag skulle fortsätta leva trots att Elina dött. Och det kanske jag borde.

- Riing! Jag sträckte ut handen och stängde av väckningen. Var klockan faktiskt redan sju?
Jag låg en stund och drog mig lite i sängen, sedan steg jag upp och kastade en snabb blick på klockan. Halv åtta? Jag klädde på mig, och sprang så tyst det gick ner för trappan. Jag borstade tänderna och drog en kam genom håret. Så. Vad kommer nu? Jag tänkte en stund. Hade jag verkligen varit så länge borta att jag inte mindes vad man gör före skolan en måndag morgon? Ja just det. Äta. Jag åt en snabb frukost och slängde på mig ytterkläderna.
- Jag går nu! skrek jag till mamma och pappa före jag stängde dörren tyst efter mig. Jag smällde inte igen den som jag och Elina brukat göra före vi skrattandes sprang till bussen.
Jag hörde mamma svagt då hon sa "Jasså. Ska hon till skolan igen?", man hörde leendet i hennes röst så tydligt att vem som helst skulle ha kunnat se det framför sig. Jaja, om det gjorde mamma gladare så.

Jag åkte buss som vanligt, stod ensam första rasten som vanligt och gick in när klockan ringde. Som vanligt. Men ingenting kändes som vanligt. Oftast hade jag ju ändå haft Elina att prata med...
- Ooh! Vendela! Du är tillbaka! kvittrade Selena där hon satt vid katedern. Vi har alla saknat dig så. Hon tittade menande på Jeremy och Cedric som skrattade "Ja, vi har i alla fall inte saknat finnansiktet!". Jag rodnade och tittade snabbt ner i pulpetlocket. Saknat ja, det hade de säkert. Bara Ella inte gått i parallellklassen! Då skulle hon kunnat säga "Bry dig inte om dem. De är bara barnsliga!" och gett en mynthon till mig. Det skulle hon kunnat. Men nu var det inte så.
- Vendis!!! skrek Ella då hon kom rusande mot mig på rasten. Ooh, vad jag har saknat dig!
- Jag har saknat dig med, sa jag och log, fast jag inte kände mig särskilt glad just nu. Jo, gladare, eftersom Ella var här, men inget skulle egentligen kunna göra mig glad just nu. När Elina var borta.                                                                                                                        - Såå...hur är det? sa Ella.
- Jag vet inte. Det känns...tomt. Som om det fanns ett hål i mitt hjärta, sa jag.
- Okej, sa Ella. Jag tittade på henne. Hon såg bekymrad ut, jag ville inte att hon skulle få bekymmer nu. Hon hade ju inget med det att göra. Jag kramade henne.
- Det blir bra, sa hon. Det blir säkert bra.
- Tror du det? jag såg tvivlande på henne. Jag menar, det känns som om det aldrig kommer att bli bra igen...
Just då ringde det in, så Ella hann inte svara.
- Ses, sa hon.
- Mmm, ses, sa jag.