Det kändes som en del av mig slets bort forts.

- Jag är hemma! skrek jag när jag kom smygande in genom dörren. Inget svar.
Det hängde en lapp på hallspegeln:
Vi är på begravningsbyrån, ring om det är något.
Kram mamma
Begravningsbyrån. Suck. Nu skulle de bestämma när Elina skulle begravas... När jag måste ta farväl.

- Det bli nu på torsdag, sa mamma i matbordet. Hon sa det som om det var något bra.
- Ja, just det! sa pappa. Det blir väl bra? pappa tittade leende på mig. Jag ville spy. Var det bra det här?
- Mmm, det är nog okej, sa jag. Fast det inte kändes okej. Det kändes fel. Men jag visste ju att det måste ske. Hon måste begravas. Jag måste ta farväl.

I sängen grät jag igen. Om möjligt ännu mera än förra gången. Varför? frågade jag Gud. Varför?

- Hej! skrek Ella när hon såg mig på rasten. Hur är det?
- Fint. Jättefint, sa jag buttert.
- Jaså? sa Ella ironiskt.
- Det är skit. Hon ska begravas, på torsdag, sa jag.
- Okej...men det måste hon ju, sa Ella. Jo visst, och jag som hade trott att hon skulle hålla med mig om att det var skit.
- Ja! Men det är liksom det slutliga beviset på att hon är död! rasade jag. Jag måste säga farväl! grät jag.
Resten av veckan gick jag som i töcken. Det var just och just så att jag hörde på under lektionerna. Allt rullade på, fram till torsdag. Jag vaknade som vanligt vid sju, och klädde på mig kläderna jag satt fram föregående kväll. Borstade håret och tänderna och åt morgonmål. Jag gick till bussen, och steg av vid skolan. Lyssnade på lärarnas tråkiga röster. Fram till fjärde timmen, då mamma kom inrusande i klassen och hämtade mig.
- Mamma, du skämmer ut mig! väste jag och vred bort min arm från mammas grepp.
- Jaja, men kom nu, sa mamma. Hon var stressad. Man hörde det på rösten. Både mamma och pappa hade haft fullt upp med begravningen hela veckan, så det var inte konstigt att mamma var stressad.